ge mig tonårsångesten tillbaka!

Har suttit och lyssnat senaste timmen på en av mina favoritcds från förr, Ashlee Simpsons debutalbum. Jag vet inte riktigt varför, men blev bara sugen på något nytt för en gångs skull. Minns bara att hon var den första kvinnliga artisten som var "godkänd" enligt mig för några år sen. Vet inte riktigt vart jag fått alla mina skumma idéer ifrån, det här var bara en av många. Men jag fick för mig att det var bara killar som kunde sjunga, spela instrument och skriva texter som betydde något. Medan tjejer bara var produkter som fick allt gratis så fort dom tog av sig kläderna och färgade håret blont. Visst, håller fortfarande med lite, men inte lika extremt som för några år sen....

Minns min egen lilla tonårsrevolution, tror jag var 12, bestämde mig för att inte vara som "alla andra" och sticka ut lite ur mängden. Slängde ut alla mina 6 par savannbyxor (ja, jag hade 6 par!) och in med massa massa kjolar, nätstrumpbyxor och tröjor med tryck på. Håret färgades svart men skiftade under några år i blått, lila och rött beroende på vad jag kände för. Kajalen kom in i mitt liv och fick en stor platsi mitt liv, dock är den fortfarande kvar.
   Musiken byttes från Power Hit Radio till mycket hårdare musik, som t.ex. The Rasmus, Good Charlotte och Blink 182! Jag började hänga på konserter och skivsigneringar, lyckades sjävklart träffa båda sångarna som förändrade mitt liv: Lauri från TR och Benji från GC! Vägarna var tapetserade med allt från affischer till intervjuer.
   Jag minns hur mycket jag dyrkade dessa band, dom skrev texter som betydde något och var inte bara produkter till skillnad från alla uppblåsta kvinnliga artister. Vet inte hur många bråk jag och Natti hann ha under våra år gällande musik, utseende och attityder, vi hade skilda musiksmak och därmed olika åsikter. Nu har vi båda dock mognat och kan skratta åt det, väldigt gulligt om man tänker tillbaka på det hela!

Men jag kommer ihåg det bästa med all denna underbara musik, förutom att jag stack ut en del från mängden, något som jag bara trivdes med samtidigt som jag hade kvar mina älskade vänner. Jag kommer ihåg hur mycket jag älskade texterna, jag lyssnade bara på band där bandmedlemmarna skrivit sina texter själv, annars var det ingen mening.
   Jag minns lyckan av att köpa den senaste cd och lyssna på den för första gången, höra den raspiga men samtidigt mjuka rösten sätta ord på alla mina känslor, och förundras hur Han kunde skriva sådana texter som exakt stämmer in på hur just lilla jag från lilla lilla Aspis kände. Lika fascinerande varje gång det hände, är det fortfarande.
   Musiken var för mig en flykt från verkligheten, och något som förstod hur just jag kände. All ångest och alla stormiga och cpiga känslor en liten tonåring bär på, kunde få uttryck genom någon annan människas musik. Som ett mirakel fanns det någon som förstod hur jag kände, tyckte och tänkte. Jag var inte ensam med att hata världen och känna hatet tillbaka. Jag saknar känslan att finna detta i musiken. Vart finns dagens musikmirakel?



puss puss// en funderande caro<3
0 kommentarer