en helcrazy kväll!
Sen åkte jag o syrran direkt iväg till Sanna för att köra lite bil! hahah det gick väldigt bra för mig, förutom att jag fortfarande har den där lilla ovanan att när jag blir rädd, så gasar jag ännu mer! eller när jag egentligen ska sakta ner inför en sväng, så dras min fot på något sätt till gasen! Och jag förstår verkligen inte hur det går till! Men jag vet bara att jag verkligen måste vänja mig av den dåliga vanan, annars blir jag ju en vara ute i trafiken! =/ utöver det hände lite panikartade situationer som slutade med att vi kasta oss in i bilen, bytte platser och körde iväg från en vaktbil.. För att sen köra förbi ett helt hav av polisbilar! Pulsen var rejält hög under dessa två timmar! tror jag ska ta med hjärtmedicin nästa gång, och några åksjuketabletter till sanna o syrran! hahah! =)
Sen när vi skulle tillbaka till gullmars, åkte vi fel, för att sen åka fel igen, och igen och igen! Det sluta med att vi vimsa omkring i Fridhemsplan någonstans, alla är helt i gasen! Samtidigt som mamma ringer var fjärde minut för att berätta hur det går hemma på Högbergsgatan! För inte nog med att poliser omringar oss på varenda gata, och att vi fortsätter köra vilse - utöver det brinner även vårt hus! Mamma står utanför och är helt hysterisk! :O Det slutar med att jag o Syrran blir avsläppta i Hornstull och halvspringer hem med all packning vi hämtat hos syrran, tack vare den jävla busstrejken! Samtidigt ringer mamma hela tiden - växlar mellan våra mobiler, och Rodrigo ringer syrran och berättar att alla är evakuerade fram till 03.00! Då vare liksom något som brast inuti! Trodde fan jag skulle få en hjärnblödning där på gatan, kände mig som Elvis, ni vet när hans blodådra pulserer ut genom nacken! haha!
När vi väl kommer fram till gatan, är allt avspärrat och det var ca 4 brandbilar, tre åkte när vi kom gåendes! Det är polismän överallt och vi förklarar att vi är boende och att vår mamma är i krisrummet! När vi väl hittar henne har hon raggat upp några poliser som ska försöka få in oss i lägenheten, alla var tvugna att hämta kläder inför morgondagen! Det blir ett stort möte, (med en otroligt snygg räddningsledare som talare) som berättar hur allt ligger till! Tur i oturen, så var knappt vår port skadad alls! Trodde fan jag skulle trilla av pinn när dom sa att vinden hade brunnit upp, tänkte på alla foton och barndomsminnen som man har däruppe! Men som tur var hade ingen människa skadats alls! Och vad dom kunde säga nu så var det bara vindskontor från port 46 som skadats, men alla från 48 o 50 verkar ha klarat sig. Detsamma gäller lägenheterna! Men vi fick fortfarande inte gå upp i hemmet. Så mamma tog tag in någon polis som lova att hjälpa oss. Så det sluta med att vi tre fick poliseskort genom alla mäniskor, avspärrningar och brandbilar av två trevliga o söta polismän för att ta sig in i vår lägenhet! Väl däruppe använde jag min nya gröna stora väska, slängde ner allt mellan himmel och jord! Den blev fullpackad, så då gick jag över till den rosa också! När jag började packa ner mina Hanky Panky och Peppe förklara den ena polismannen med ett leende att jag inte behövde packa för flera veckor! En aningens pinsamt, men jag slutade! :) sen när vi väl packat klart och låst dörren, kommer dom ansvariga och säger att allt är lugnt för vår del och att vi kan gå in igen! hahha! Så nu sitter vi här inne och allt verkar vara lugnt!
Nu ska jag sova, det kommer bli en helt jävla helvetisk dag imorrn, jag är redan knäckt inför allt som kommer att hända. Orkar inte ens tänka på hur jag ska kunna ta mig ut på landet och jobba på fredag morgon, men det får väll gå på något sätt. Jag får försöka klara det på något sätt.
Det som sårar mycket just nu, är att jag inte fått enda tecken hitills. Jag kräver ingenting, inget svar på brevet eller ingenting. Men ett litet tecken på att du finns därute någonstans, att du finns där och visar att du bryr dig om mig, eller om allt som händer mig och mitt liv just nu. Eller bara att jag visste att du fanns där för mig nu, stöttade mig när jag har det helt jävla åt helvete, stöttar mig i sorgen och allt annat som är på väg att ta knäcken på mig.
Ett litet tecken på att det finns något kvar att blåsa liv i och bygga vidare på, det är allt jag behöver nu<3
puss puss// en sorgsen och vissen caro<3