sexualupplysare och bokälskare

Som jag tidigare nämnt så har jag fått jobb, jag slutade på PG den 10okt, den 29 okt hade jag fått nytt heltidsjobb. Jag hann alltså vara arbetslös i 19 dagar.
Utöver det jobbet som jag arbetar på nu som är ett heltidsjobb, ringde min förra chef tidigare idag och erbjöd mig ett uppdrag inför nästa helg. Två minuter senare ringde en annan butik och erbjöd mig en intervju som är nu på tisdag. Utöver det har jag även en gruppintervju imorgon på Espresso House, samt en till intervju v 46 för fler barnvaktsjobb.
Utöver det ringde pappa nyss o berättade att han hade ett annat jobb på en lackeringsfirma åt mig, som jag kanske kan få.

Sverige är tydligen mitt uppe i någon kris, men jag ser fortfarande inte något spår av denna. Antingen så lägger jag inte märke till den, eller så är jag så pass jävla bäst att jag inte ens påverkas.

Men trots att jag la ner hela min jävla själ, sökte alla jobb, fixade mer jobb än dygnet har timmar, trotsar arbetsmarknaden o ordnar jobb som räcker åt minst tre pers fastän jag bara är en person, trots att vi är mitt uppe i en finanskris o företag är skraja för att anställa, trots allt som pågar just nu i arbetslivet, så lyckades jag ändå kirra jobb på mindre än tre veckor.

Om jag är nöjd?! Jag försöker intala mig själv att jag är duktig, men vad fan spelar det för roll när omvärlden ändå inte ser min prestation, pressar mig till att fortsätta söka till något bättre, ge upp det jag lyckats med hitills o försöka sträva efter något annat. Vad spelar det för roll vad jag tycker o tänker, när jag ändå inte duger i vissas ögon.

Vad gör man när pressen är för stor, att det liksom dödar all glädje o lyckan borde känna över att lyckats skaffa ett jobb. Fan, allt känns bara så jävla meningslöst. För vems jävla skull kämpar jag ens för, inte för min egen iaf.