Jag är en wannabe-hurtbulle!
Det jag snarare tänker på, är varför man tränar och för vems skull? För mig är det inte en självklarhet att man har sport eller motion som intresse, att man vill överleva det man stoppar i sig är mer förståligt för mig!
Men när träningen och kosten begränser ens vardag, jämt och ständigt är med i ens tankar och handlingar och hindrar en från att göra saker - då är det ett problem! Istället för att imponeras över kollegornas träningsvanor, blir jag snarare rädd för felen dom har i sina små hjärnor!
Jag vet att jag aldrig kommer bli en sån människa som skuttar ur sängen med glädje för att kubba en mil med ett leende på läpparna, för att sen äta en stor tallrik havregrynsgröt och vara nöjd för dagen! Att träna är oftast en pina under själva träningen, sen ska man ju förhoppningsvis må bättre efteråt. Iofs så beror ju det oftast på lyckohormonerna som skapas, vilket gör att det hela är uppgjort!
Jag inbillar mig själv att jag blir piggare och mår bättre om jag rör på mig, mitt mål är att inte gå i ide så fort vi går mot mörkare tider denna vinter, detta genom att försöka gå varje morgon. Om det funkar rent fysiskt el om jag inbillar mig att jag mår bättre, vet jag inte.
Att undvika överdrivet intag av socker och annat onyttigheter är väll på ett sätt bra, men detsamma gäller träningshetsen, när ens matvanor får för stor påvkeran över hur man lever sitt liv, då är det åter igen något som är fel! Vad det gäller dieter och all form av bantning, tror jag inte ett dugg på. Visst man går ner snabbt, men lika snabbt går man upp det dubbla. Att människor inte har förstått det i dagens samhälle tycker jag bara är skrattretande!
Nej, då lever jag hellre som en wannabe-hurtbulle som äter nyttigt när jag känner för det och samtidigt äter gott när jag får lust utan att det går till överdrift. Rör på mig måttligt varje dag, och så länge jag mår bra av båda grejerna i längden och överlever så kan det ju knappast vara något dåligt!
puss puss//en lycklig caro<3
you got that right baby