Lille bertil!
Glömt berätta ett av mina största ögonblick sen vi flyttade hit till Högis, detta skedde i gårkväll när jag och älsklingen var ute på en liten promenad. När vi går genom centrum så hör vi hur det prasslar till vid sidan om oss och så får vi syn på något litet och brunt. Jag får dödspanik, får hjärtat i halsen, tårar som vill panikut medan jag vill springa hem! Älsklingen o andra sidan är lugn som fil och vill gå närmare! Jag får dåndimpen och vill springa själv, jag är bergsäker på att det är en stor, äcklig råtta som bara väntar på att äta upp mig. Tills älsklingen säger - men titta vad det är, en liten igelkott! Och när jag vågar mig fram så ser jag att det verkligen är en liten igelkott! Jag döpte honom genast till Lille Bertil! Hej betongbarn, men jag har aldrig sett en igelkott live ute på gatan!
Den var så liten och söt, sprang fram och tillbaka och gömde sig så fort det kom folk i närheten. Jag ville prova att lägga ut ett spår av stjärnor och se om den följde med oss hem, men älsklingen sa ifrån. Så istället gick vi brevid varandra alla tre, eller igelkotten sprang och sen hoppade han över grinden till kyrkan. Så fin och så himla liten!
Sen när vi gått några meter till såg vi vår tjockishare, och då menar jag en stor hare. vi pratar typ storlek liten schäfer! Då förstår ni hur stor den haren är! Någon mer än jag som är sjukt facinerad av detta?!