ett steg i rätt riktning

Inatt var första natten som jag sov hemma igen. Har bott hos Sanna i över en vecka, men igår flyttade jag tillbaka. Kan inte säga att det känns direkt tiptop, men inte heller som att jag vill gräva ner mig, så det måste väl ändå räknas som ett gott tecken? Just nu känns det bara så jävla konstigt att gå omkring i lägenheten, vårt hem, och allt ser exakt ut som vanligt men jag vet ändå att allt är långt ifrån som vanligt. Smärtan har ännu inte dykt upp över allt som påminner om honom, oss och allt. Min kropp kanske befinner sig i någon form av chock, så att den bara kämpar på för att jag ska överleva. Just nu vet jag ingenting, känner mig mest tom.
0 kommentarer