Älsklingen sov borta inatt hos pojkarna så jag fick sova själv i lägenheten. Egentligen gör det mig inte överdrivet mycket, min mörkrädsla botar jag bara med tvn och lite tända lampor, men det är själva sängen som är problemet! Från att gå till att konstant ligga ihoppressad och med ihopsnörda ben, till att kunna raklång på både längden och bredden - skillnaden ser ni ju själva. Och inte nog med att sängen är supertom, jag drömmer alltid superobehaliga drömmar när han är borta, nästan 90% av alla drömmar så är vi osams, skriker eller bråkar! Inatt drömde jag tre drömmar som jag vaknade helt kallsvettig ur, och i alla så bråkade vi som fan.
Är det ett tecken på riktigt stark kärlek, när man sover som en hård bulle så fort mannen lämnar huset?! Eller är det kontrasten mellan att jag sover som en nykläckt bebis så fort han är hemma och kan somna på tre sek bara han är nära, och när jag ska sova själv har jag tvn som sällskap och vaknar minst tre gånger per natt av mardrömmar?
Någon mer än jag som är lika kärlekstörstig och vissnar likt en tulipan såfort kärleken lämnar sängen för en natt?
ps. ikväll kommer min lilla pluttis hem, och gissa vem som fått minst 15mins mojsande till godo?! ;)
puss puss//en lycklig caro<3
Jag blir kärlekstörstig varje gång killen går till jobbet på morgonen;)