exclamation mark!

Jag sitter här med ett glas oboy och funderar över livet, och för en gångs skull så ser jag inga mörka moln vid horisonten. Det känns som att livet på något sätt håller på att ordna upp sig, visst sker en jävla massa skit konstant, men den stora ändringen ligger i att jag väljer att inte lägga stor vikt vid helvetet, utan mer ser till det braiga delarna som sker i mitt liv.

Man kan säga att jag väljer att se allt det goda istället för att gräva ner mig i allt det dåliga. Detta brukar lätt göra att jag tänker tillbaka till ungefär för tre månaders sen, då kunde jag få ångest för minsta lilla och jag såg livet helt i gråskala.

Vad kan man säga förutom, att det gamla ordspråket passar jäkligt bra in på mig: Det som inte dödar, härdar!

Eller kanske mer, I will survive!