TK: ett kvartal...
När tanken lagt sig så började jag fundera över varför jag ens la märke till det, det är ju inte direkt så att man "firar" att man blivit dumpad, och inte direkt något man vill komma ihåg. Men ändå så gjorde jag det.
Tre månader har gått, ett helt kvartal har passerat och om ytterligare tre månader har ett halvår passerat. När jag ser på tiden som gått och jämför med hur jag mådde då och hur jag mår idag - så önskar jag att jag visste då att jag skulle må bättre, att livet inte skulle ta slut och att jag skulle överleva.
Jag minns hur arg jag blev så fort någon sa något i stil med "tiden läker alla sår", "det finns fler fiskar i havet", "det blir bättre sen" och "du kommer över honom". Jag minns hur det högg till i hjärtat och all smärta vände jag till hat och ilska mot alla i min närhet - hur kunde dom komma och säga att jag skulle komma över den jag älskar mer än livet själv?!
Men efter två dagars gråtande insåg jag: jag antingen fortsätta att gråta, hata mig själv, hata livet, hata/älska sönder honom - eller inse sanningen och göra det bästa av situationen. Och jag valde det senare alternativet.
Dock är det inget jag kan tacka enbart mig själv för, jag har även ett helt fantastiskt gäng med världens finaste människor, och utan dom skulle jag garanterat inte vara där jag är idag. Dom har funnits där, stöttat, lyssnat, varit tysta, pratat om annat och gett mig så mycket kärlek!
Med denna text tänker jag inte låtsas som att ett uppbrott inte spelar någon roll, något man rycker på axlarna åt och sen går vidare. Långt ifrån. Det jag vill få fram är att bli dumpad/göra slut av/med någon man verkligen älskar är bland det svåraste en människa kan råka ut för. Men ge det tid och inse att ett krossat hjärta inte läker över en natt.
- Visst har jag dagar då livet inte direkt ler åt mig, då jag helst av allt vill bädda ner mig, tänka tillbaka på massa fina minnen och bara gråta till sorglig musik, vissa dagar gör jag det och andra inte. Men ha dom dagarna, och må bra resten av tiden. Umgås med fina människor, gråt, skrik, var tyst och älta det där jävla smset för 57e gången - det vikiga är att för var dag som går så går det i rätt riktning.
Det tar tid, det kan göra så jävla ont att man inte vet vart man ska ta vägen med all smärta. Man tror att man aldrig ska bli glad igen, att hjärtat aldrig kommer läka och att man kommer leva livet olyckligt för resten av livet. Visst, så kan man göra - men jag valde att resa på mig och forstätta livet, iofs med ett krossat hjärta i bagaget, men med en känsla om att det blir bättre och en stark tro på mig själv!
Vem vet vad som hänt när nästa kvartal är över? Jag har ingen aning om vart i livet jag kommer stå då, hur jag kommer känna eller må då. Förhoppningvis har vi kommit en bra bit på vägen, och befinner oss i en helt annan ruta än den vi är i nu. Men det visar sig nog.
Jag tänkte avsluta den krönika med ett citat ur Moulin Rouge - The greatest thing you will ever learn, is just to love and be loved in return.
Hjärtegrynet, så jävla bra skrivet! Du är otroligt mogen och klok tycker jag. Jag beundrar dig för din inställning och vilja att se det positiva istället för det negativa. Jag är så otroligt glad över att vara din vän, du är en undebar människa! glöm inte det=)!!!!! Älskar dej FÖR ALLTID!!!!!<3<3<3