un sitio para los muertos

Har tillbringat förmiddagen på skogskyrkogården, gick lite vilse, såg en likbil, grät längs barnkullen och grattade Farmor som skulle fyllt 89 idag. Jag glömde iofs att ta med både ljus och tändstickor, och det ju inte direkt många som hängde på kyrkogården som kunde låna mig det, men det är väll ändå tanken som räknas?

Och när jag gick där på kyrkogården så tänkte jag dels att det var ingen idé att hysta upp sig över att allt var så läskigt, och ingen idé att vara rädd - för jag var ju ändå på en kyrkogård. Med så mycket gravplatser är jag säker på att det fanns en hel del spöken, och jag blev ganska lugn av den tanken.


Dessutom började jag även att tänka massa när jag gick förbi barnkullen. Och jag insåg att vi människor är så sjukt bra på att haka upp sig, gräva ner sig och bara allmänt fästa sig vid helt värdsliga saker! Det är när man ser gravstenar som har benämningen "Lillknodden", som man inser hur jävla kort livet är! Ungefär i det ögonblicket som jag släppte en jäkla massa, gick vidare och lovade mig själv att aldrig aldrig aldrig någonsin älta saker igen, för livet är för jävla kort för sån skit!
min vardag
0 kommentarer