en mikroskopisk hjärnblödning.
Jag är så upprörd att jag vill mörda, jag skojar inte. Jag undrar om det inte var såhär Lasermannen eller Jack the Ripper kände sig, att de blev såhär galet arga och sen valde ut en specifik grupp människor att ta ut ilskan på. Nu kan ju inte jag Lasermannes hela historia, men Jack the Ripper kan jag iaf - och jag tror fan att det är såhär det känns att stå i hans fotspår.
Jag har bokstavligen talat spenderat min dag framför brevlådan, på en liten filt med massa pluggmaterial upplagt i en snygg cirkel kring mig. Så fort någon öppnar porten eller om jag hör steg i trappen så börjar hjärtat slå snabbare och hoppet tänds. Efter tre gav jag upp och började istället ringa. Upptäcker att jag fått fel nr och att det är stängt, ringer ett annat nr och blir felkopplad och att det är stängt. Jag ringer på mamma och skriker, syster ringer och lugnar ner mig och provar att ringa, pappa ringer för att kolla hur landet ligger - och nu sitter jag här.
Jag försöker lugna ner mig, men det är ganska svårt när huvudet dunkar av huvudvärk, hjärtat bultar och man känner ilska-adrenalin i kroppen. Jag gråter och är arg på världen, för att saker inte blir som man har sagt och för att löften bryts. Och jag gråter för att han vägrar vara med och dela det här med mig.