frustration

Jag blir galen på folk som inte kan förstå mig! Vad är det för signaler som jag egentligen sänder ut, tydligen fel. Varför är det så jävla svårt för killar att vara vän med mig, vad är grejen med det? Tror ni att jag blir kär i er efter en kvart eller? 

Fel, fel fel! Jag är inte ett dugg taggad på kärlek och jag ger bara kärlek till mina vänner och familj - är inte direkt inne på nu-är-det-vi-forever-and-ever-stadiet.

Sista funderingen, vad fan är grejen med Arvika? Det går tydligen superbra att hänga, vara vänner och ha askul där - men åter i sthlm så existerar jag inte? Fan.