dag 08 - ett ögonblick.
Jag kan lika gärna åka hem, vem behöver gymnasiet? Pappa kan säkert fixa en lärlingsplats åt mig, eller donken, eller vad som helst förutom detta. Varför måste jag splittras från mina bästa vänner, och alla som redan har börjat skolan har redan fått vänner. Gode gud jag gör fan slut med dig och världen om jag inte får några vänner...
Alla i klassrummet tittar antingen på lärarna framma vid tavlan eller sneglar försiktigt på varandra, hur jag lyckades räcka upp handen vid uppropet och komma upp till rätt klassrum är en gåta. Men jag hyperventilerar iaf inte som hon som satt brevid mig nere i stora aulan.
Varför sitter alla i par? Det verkar som att alla i detta klassrum känner minst en, och jag ingen. Är det här någon jävla Noaks ark eller? Typ "ta med en kompis och börja gymnasiet"? Phuck!! Varför har alla en vän utom jag, blir jag utan vän så slutar jag. Jag måste, måste, måste hitta en vän. Jag vägrar gå ensam i tre år, jag måste ha en vän. Ska jag våga hitta någon att tycka om?
Det är då jag ser henne, hon ser väldigt snäll ut. Och hon har glasögon! Har hon det så kan hon ju knappast mobba mig som också har glasögon, hallå det vore ju så jävla ologiskt! Snälla gode jävla gud, gör så att hon vill bli min vän! Jag tittar på henne, hon tittar på mig, jag tittar bort, möter hennes blick igen och vi ler.
Det blir rast och hela klassen tassar försiktigt ut ur klassen och ställer sig i sina jävla par. Det är då hon kommer fram till mig, hon ler, sträcker fram handen och säger "Man kanske skulle ta och presentera sig? Jag heter Linda!"
- och det mina fina, är historien om hur HT skapades! Jag och Ernst fann varann efter den meningen och vi två pratade så mycket att resten av klassen hatade oss... 2 min efter att vi började prata drog jag in Malin i samtalet, och en eller två dagar senare delade vår trio bord med Emily och Madde ---> vi fem blev sen HT<3