våga vara öppen.
- och jag kände igen mig i så jävla mycket hon sa.
Jag var långt ifrån öppen när jag fick veta om min Hepatit C, det var en natt i slutet av maj 2009. Jag grät som ett barn och mailade Jennie som bodde i Düsseldorf, Katerina Janouch, och sen berättade jag för Sanna och L.
- under de kommande månaderna låtsades jag om ingenting och bar all ångest själv. Sen fick jag panik, sa upp mig via sms, berättade snabbt för mamma och bokade en sista-minuten tillsammans med Naddi och Natti till Barcelona.
På alla hemsidor jag läste om Heptit C stod det att sjukdomen = knarkare, så jag var övertygad om att mina föräldrar och fina syster skulle tro att jag var knarkare. Syster fick veta via mamma och pappa fick veta när jag sagt upp mig.
- när jag fått det slutliga beskedet 26 aug mailade jag alla mina vänner, och sedan dess har jag varit helt öppen med det. Det är inget jag gjort för att få, så varför skämmas för det?
Jag tycker att en ska vara öppen med det mesta, det finns inget värre än att bära på tunga saker själv och låtsas som hela livet leker när det egentligen är rena skärselden på insidan.
- något en inte alltid tänker på att många har gått igenom liknande saker som en själv, eller förstår mer än vad en kan tro. Mer öppenhet åt folket!