masochist.
Hela samtalet var surrealistiskt, vi växla mellan vardagliga samtal, skratt, tårar och elaka ord som borrade sig in i hjärtat.
Ikväll sörjer jag den närmaste vän jag någonsin haft, och jag vet faktiskt inte när jag kommer över detta.
Update: detta var långt ifrån ett gemensamt beslut, visst, jag hade tänkt göra slut innan, men han hann liksom före. Och på det allra sämsta sättet någonsin, via sms. Men vi sågs live för jag ville verkligen höra och se orden komma ur hans mun - hej masochist!
Det var jag som stod för alla tårar, han var mer som en jävla iskall sten, som lika gärna kunde läst aktieartiklar ur Dagens industri, det var ungefär samma entusiasm som när han återigen krossade mitt hjärta. Så jag stod för alla tårar och han stod för alla elaka ord.
Räcker det anonym, är jag tillräckligt tydlig nu med hur det gick till?
Du är väldigt smart i hur du framställer situationen i ditt blogginlägg. Det låter som:
1. Japp det var jag som sa upp bekantskapen
2. Personen grät floder när vi pratade