när ödet hinner ifatt

Jag har sedan snart ett år tillbaka dragit mig för att uppsöka tandläkare, vårdcentraler och jag har skjutit upp min efterlängtade tatuering månad för månad.
 
Anledningen? Alla dessa instutioner har rätten att neka mig vård/tatuering om de så önskar samtidigt som jag har smittskyddslagen som flåsar mig i nacken och som gör att jag måste uppge min sjukdomstatus!

Jag har medvetet gått med illningar i tänderna, lyssnat på mammas lockelser/hot om att hon betalar tandläkaren åt mig och puschat mig för att få utnyttja blåjävlarnas glassiga tandläkarbidrag... Men liksom risken att bli nekad den vård jag söker har bildat en för stor ångestklump i magen så jag har bara skitit i det.

Tills i fredags, ett brev på dörrmattan som meddelar att nu har det minsann gått för långt sen jag var hos tandläkaren sist, och jag har tid imorrn kl 09.00. Exakt 6 dagar till godo innan "mina" tandläkarpengar går upp i rök!


Så går det när ödet hinner ifatt en och puttar en i en riktning man inte vågat gå själv! Och det känns stabilt - glöm att jag vägrar låta dom skjuta upp mitt besök så att mina pengar försvinnar. Dom får fan slå in sig i allt från gladpack till pansarplåt - jag ska ha min gratis undersökning! Det kan ju ändå inte bli värre än min Alienbehandling hos gyn...