vinn ditt eget krig.
- men när någon annan är sjuk blir det en annan sak. Jag kan inte tvinga honom att känna som jag en gång gjort, jag kan bara puscha som anhörig, peppa när han är negativ och gång på gång visa min kärlek.
Men det blir inte bättre när han får sina negativa uttryck bekräftade, "jag har ont" - åhh neeej, "jag mår illa" - neeej stackare, "jag är trött" - neeej.
- jag försöker åminna mig om någon ens försökte göra så med mig när jag mådde som sämst. Men jag minns bara alla min samtal med syster, där jag kunde vråla, gråta, skrika ut min ilska över hur jag mådde, kände mig, att ingen förstod eller att jag hatade mina läkare som phuckat upp något.
Och hon sa alltid: "jag förstår caro, Men det kommer bli så mycket bättre/ sov en timme så kommer du vara piggare/kom över på middag så pratar vi om något annat/ sätt på en julkalender så kommer du må bättre".
- hon tog till sig att jag mådde dåligt, men bekfräftade det inte genom att bygga på. Utan ledde det vidare till att jag skulle göra något annat och att allt skulle bli bra till slut.
För så är det bara, jag blev frisk och jag tänker inte se på när du dör. Det här kommer bli så jävla bra. För så är det bara.