galen lejonhona,

Sex scener, en lunchrast:

  • Har ni någonsin sett en djurfilm? Jag tänker på de där gamla lejonfilmerna där Arne Weise är speakerröst, och det går tydligt att se hur häftiga lejonhonorna är under jaktsäsong. Så känner jag mig nu. Adrenalinet pumpar och jag skulle kunna döda. Ibland undrar jag om det är en del av ryggraden, att en liksom vill skada folk som hotar ens näraste? Nu blir det visserligen inget mord, utan bara en polisanmälan.
  • Ett fint mail och jag gråter i lunchlådan. Jisses, hur mycket kärlek, saknad och känslor kan ett hjärta bära? <3
  • Sista kunden bad mig bokstavligen att "kila och hämta boken, snabbt"!, och jag tittade på kärringen och undrade om hon skulle gå på om jag låtsades vara döv. Men kärringen vann och jag fick kila.
  • F12 ikväll och jag kommer sakna Ellen. Men det är ju näst sista måndagen och det kan inte bli mer sommarkänsla än F12!
  • Karin Boye, vilken pärla! Hur bra är inte hon? Och Hjalmar Söderberg, fantastisk!
  • Ernst kommer till sthlm till helgen och jag känner på mig att det blir dans, fest och galna äventyr! Jag blev så exalterad när jag ringde och skrek så mycket att hon var tvungen att lägga på. Det blir så ibland. Att jag blir för glad och exalterad, Ernst orkar inte lyssna, får huvudvärk och måste lägga på. Så fint <3

min vardag
7 kommentarer
Lejonets tänkta byte

Jag har ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG hotat henne! Både hon och jag har kvar vartenda meddelande som jag har sänt henne och det finns inte en enda hotfull mening i något av dem. Be henne att få läsa och se efter själv om du inte tror mig. Jag har ALDRIG hotat henne!



Däremot hotar ni – båda två – mig eftersom ni hotar polisanmäla mig och därtill även MÖRDA mig likt lejon. Till att börja med förstår jag inte vad ni ska polisanmäla mig för. Jag har inte gjort något som ni ens kan polisanmäla mig för. Det är INTE olagligt att skriva meddelanden på Facebook eller att sända SMS till någon som man befinner sig i en konflikt med eller till någon som man ber om hjälp. Däremot är det olagligt att hota någon till livet såsom du gör. Tänk dig för!



Jag vände mig till dig och bad dig om din hjälp eftersom hon hatar mig till den grad att hon vägrar tala med mig. Jag ville bara få förklara alltsammans för dig ur mitt perspektiv och därefter be dig att tala lugn och resonligt med henne. Jag ville att du skulle döma mig RÄTTVIST då hon inte längre gjorde det. Jag hoppades att du skulle se alltsammans opartiskt och därför hjälpa oss att försonas, men du dömer mig enögt och på förhand utifrån hennes perspektiv utan att varken låta mig få förklara mig eller försvara mig. Du ser inte HELA sanningen om du inte ser med TVÅ ögon. Jag är inte boven såsom ni framställer det. Både hon och jag har felat och vi har båda sårats djupt av varandras ord såväl som handlingar, men det är likväl ingens fel. Vi hamnade i en ond cykel och vi drev varandra att fela. Det hela eskalerade alltmer och ledde fram till den situation där vi befinner oss idag – ett helvete.



Jag förstår dock inte hur alltsammans kunde bli såhär jävla fel från allra första början. Jag vill ju bara göra henne glad och förmå henne att förstå att hon är vacker genom att ge henne en personlig och egenhändigt gjord gåva; inte förmå både dig och henne att hata mig.



Du har sannerligen INGEN anledning att känna dig rasande likt ett lejon. Jag har ALDRIG hotat vår gemensamma vän. Jag har ALDRIG behandlat henne illa eller varit taskig mot henne. Jag har ALDRIG ljugit för henne eller svikit hennes förtroende. Jag har snarare tvärtom behandlat henne oförtjänt väl medan hon behandlade mig oförtjänt illa; det vet hon med sig.



Jag är verkligen innerligt ledsen för alltsammans och jag ber er båda att vi talar ut med varandra om alltsammans och att vi FÖRSÖKER förlåta varandra för det som var. Jag vill inte förlora henne som vän och om vi ändå skiljs åt vill jag göra det som vänner. Du borde förstå hur mycket hon är värd som vän eftersom hon även är din vän. Jag är likt ett lamm som står hjälplös inför er två rasande lejon. Jag ber er att inte riva mig i bitar! Mitt hjärta är redan söndertrassat och jag fäller tårar medan jag skriver det här. Jag är det verkliga offret och den som blir hotad! Det är jag som förlorar en vän och blir hatad. Jag hatar varken dig eller henne. Jag är bara ledsen och gråter.



Jag ber er innerligt att vi talar ut med varandra. Jag ber er! Ge mig åtminstone en chans!

Syster

Vem??

/S

ellen

men herregud, vad är du för en människa?



ett tips: läs igenom allt du skrivit till caro under föregående vecka och begrunda; mår man verkligen bra om man sitter i timmar och skriver milslånga, snyftande (men ack så välartikulerade) mail? antagligen inte.

DU. ÄR. JÄTTEOBEHAGLIG. jag önskar att jag var färdigutbildad så jag skulle kunna erbjuda dig den psykiska vård du är i stort behov av.



Bryr du dig om Nadira ska du låta henne och hennes vän vara. De har nog med sina egna liv och bekymmer.

Lejonets tänkta byte

Mitt hjärta är inte av sten. Jag känner tydligt vartenda slag och hårt ord som ni riktar mot det och det gör fruktansvärt ont. Jag är en människa och jag har således känslor såväl som drömmar precis som ni har. Jag ber er att bemöta mig såsom jag bemöter er – med välvilja och en försonande inställning!



Ni dömer mig sannerligen på förhand. Ni vet ingenting om mig, om mitt liv, om mina drömmar eller om mina tankar. Den enda som vet någonting om mig är vår gemensamma vän – jag tror att hon uppskattar om vi inte nämner henne vid namn – men hon är förblindad av hat för tillfället. Då hon inte var det och då jag inte var såhär bedrövad, beskrev hon mig som trevlig att tala med; nästintill för snäll; en aning konflikträdd; en person som ger mer än jag får tillbaka; ärlig och uppriktig samt lugn och harmonisk. Det är den människa som jag verkligen är – Ellen – men som ni inte ser!



Jag är ingen hotfull galning såsom ni gestaltar mig. Jag har till att börja med ALDRIG hotat henne. Döm mig därför inte för det eftersom jag är oskyldig till det! Jag behöver sannerligen inte psykisk vård därför att jag skriver långa och känsloladdade mejl eller därför att jag ber en väns vän om hjälp att försonas med vår gemensamma vän då hon vägrar tala med mig. Jag råkar ha passion och talang för skrivandet vilket medför att jag enkelt skriver väldigt långa och välformulerade skrifter, men det gör mig inte galen. Vår gemensamma vän vet mer om det. Jag söker bara förlåtelse och eftersom hon vägrar tala med mig vände jag mig till hennes vän. Det gör mig inte heller galen; snarare mänsklig.



Ni vet inte vad som egentligen har hänt emellan mig och henne. Kort sagt gav jag henne en personlig och egenhändigt gjord gåva – det är upp till henne om hon vill berätta om den eller inte – ämnad att förmå henne att förstå att hon är vacker då hon inte inser det själv. Jag fick henne att lova att jag skulle få förklara den och dess symbolik närmre, men det fick jag aldrig. Hon försummade mig, sårade mina känslor och visade mig absolut ingen uppskattning. Det fick mig att söka uppskattningen – det var det som var mitt fel gentemot henne – men det förmådde enbart henne att känna sig kvävd. Vi hamnade i en ond cykel och till sist fick hon nog. Sedan dess har jag försökt be henne om förlåtelse, men det har enbart förmått henne att känna sig än mer kvävd. Hon började hata mig, slog ifrån sig när jag försökte be henne om förlåtelse och vägrade så småningom att ens tala med mig. Jag bad därför hennes vän om hjälp att försonas med henne – jag hoppades att hon skulle vara opartisk och lyssna på både mig och henne – men det blev inte som jag hade hoppats. Hon började istället hata mig också och förvägrade mig att få min mening sagd. Jag är verkligen jätteledsen för alltsammans och jag önskar innerligt att det inte hade blivit såhär. Jag ångrar inte att jag gav henne gåvan, men jag ångrar ALLT som har hänt därefter. Jag vet att jag har gjort fel och jag ber verkligen om hennes förlåtelse, men när jag försöker tala med henne känner hon sig bara än mer kvävd.



När du – Caro – svarade på mitt SMS visade du mig sympati då jag skrev att vi hade en gemensam vän, men att hon hatade mig och vägrade tala med mig för tillfället. Du var villig att hjälpa mig och du skrev ”Du ska nog se att det ordnar sig”, vilket ingav mig hopp. Jag dömer dig inte därför att du håller din vän om ryggen, men du dömer mig inte rättvist! Jag har ALDRIG hotat henne! Be henne att få läsa ALLT som jag har skrivit till henne om du inte tror mig. Jag har sannerligen ALDRIG hotat henne.



Jag får inte min mening sagd eller ens en möjlighet att försvara mig. Jag ber om ursäkt om jag har väckt någons obehag eller ilska. Det var givetvis aldrig min mening och jag ber verkligen om förlåtelse. Jag är verkligen ledsen för alltsammans och för att det har gått så här pass långt. Förlåt mig!



Jag ber er bara att tillåta mig få min mening sagd. Jag förlorar annars en fantastik människa som jag tycker väldigt mycket om och som betyder väldigt mycket för mig och för mitt nuvarande såväl som framtida liv; mer än ni och hon själv anar. Jag VET att hon hatar mig för tillfället och att hon ALDRIG vill höra av mig igen, men alltsammans är bara ett stort och oerhört olyckligt missförstånd. Det är inte rättvist att jag förlorar henne som vän på grund av ett missförstånd och på grund av att ingen lyssnar på mig.



Snälla, jag ber någon att lyssna på mig! Helst någon som även kan tala med henne och verkligen låta oss BÅDA får våra meningar sagda! Snälla! Jag vill åtminstone få ta farväl av henne som hennes vän om vi trots allt skiljs åt. Jag vill hon ska veta att JAG har förlåtit henne och att jag inte hatar henne. Jag är bara ledsen för alltsammans och jag fäller FAKTISKT tårar därför att det har blivit såhär fruktansvärt fel emellan mig och henne.



Förlåt mig!

galen åsna

Asså måste faktiskt fråga dig en fråga innan ja drar slutsatser.

Har ni två varit gifta eller har ni aldrig träffas?

svara gärna på min fråga..



gick igenom bloggar och här fastnade jag lite.

caro

Vi har aldrig träffats. Dessutom så är jag inte direkt dösugen på giftermål.



:)

Lejonets tänkta byte

Om frågan är ställd till mig har jag aldrig haft kontakt med Caro förut. Hon och jag har en gemensam vän som jag beklagligtvis har blivit osams med och därför vände jag mig till Caro för att vädja om hennes hjälp att försonas med henne, men då började hon också hata mig utan att ens låta mig få min mening sagd eller en chans att försvara mig.



Jag har visserligen aldrig träffat vår gemensamma vän heller, men hon betyder obeskrivligt mycket för mig och för mitt nuvarande såväl som framtida liv eftersom hon trodde på mig när inte ens jag själv gjorde det. Hon inspirerade mig, hon ingav mig mod såväl som själförtroende och hon har hjälpt mig ta de första stegen mot att förverkliga mitt livs dröm. Hon betyder oerhört mycket för mig och för mitt liv och jag önskar att hon fick se mig utvecklas – tack vare henne – och att jag fick tacka henne ordentligt för det som hon faktiskt har gjort för mig.



Jag förlorar en fantastisk människa och en sällsynt fin vän som jag tycker väldigt mycket om och som betyder oerhört mycket för mig på grund av att jag gav henne en gåva – en sådan som man bara får en gång i livet – som jag gjorde personligt och egenhändigt för henne ämnad att förmå henne att förstå hur vacker hon i själva verket är eftersom hon inte inser det själv. Det har alltid smärtat mig att hon ser ner på sig själv när hon i själva verket är en av de vackraste människor som jag känner. Hon är vacker rakt igenom och det ville jag förmå henne att förstå.

Dessvärre blev allting bara fel efter det att jag överräckte gåvan till henne och vi hamnade i en ond cykel där jag kände mig alltmer försummad av henne och hon kände sig alltmer kvävd av mig. Tids nog började hon även hata mig, stöta bort mig och vägrade tala med mig. Jag förlorar henne och har förmått henne att hata mig trots att mina intentioner var goda. Det känns inte rättvist och väldigt onödigt då alltsammans bara är ett missförstånd som KAN redas ut. Jag har SANNERLIGEN tagit lärdom av mina fel gentemot henne, men hon tror mig inte eftersom hon fortfarande känner sig kvävd. Men jag måste ju tala med henne för att be henne om hennes förlåtelse, inte sant? Det är en paradox som jag inte kan rå för och eftersom hon inte ser det utan bara känner sig alltmer kvävd har hon börjat hata mig.



Jag är innerligt ledsen för alltsammans och jag ber henne om hennes förlåtelse. Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden till fredagskvällen den 25 mars – datumet då jag färdigställde gåvan – och att jag hade bemött henne på ett helt annat sätt. Jag önskar verkligen att jag inte hade kvävt henne, att jag hade visat henne mer förståelse och att jag hade gett henne ett långt, ordentligt och oinskränkt andrum och tillåtit henne att få andas ut.



I nuläget bryr jag mig inte om gåvan längre – den är inte värd att förlora hennes vänskap för. Jag vill bara tala med henne, antingen direkt eller genom någon, och be henne om förlåtelse. Därefter tänker jag verkligen HÖRSAMMA henne. Det är det minsta som jag kan göra för henne med tanke på det som hon faktiskt har gjort för mig. Precis innan hon började vägra tala med mig bad hon om andrum till den 26 december. Jag är VILLIG att ge henne det dubbla antalet dagar enbart för att försonas med henne. Hon betyder oerhört mycket för mig och jag vill verkligen inte förlora henne och om vi ändå skiljs åt vill jag ta farväl av henne som hennes vän. Jag vill få berätta hur mycket hon verkligen betyder för mig, säga några sista välmenta ord och önska henne lycka till i livet. Helst vill jag göra det privat eftersom hon och jag delar en del hemligheter med varandra.



Jag ber någon att hjälpa oss att försonas. Snälla!



P.S. Jag ber dig – Caro – om ursäkt därför att det blev fel emellan oss från första början. Jag hoppas bara att du kan omvärdera mig och se mig för den jag verkligen är. Jag är en genomsnäll kille som är vegetarian såväl som pacifist – våldshatare och vapenvägrare – som har varit frötroendevald kamratstödjare och som vår gemensamma vän har beskrivit som trevlig att tala med; nästintill för snäll; en aning konflikträdd; en person som ger mer än jag får tillbaka; ärlig och uppriktig samt lugn och harmonisk då hon inte hatade mig. Jag har sannerligen ALDRIG hotat henne och det som har hänt emellan mig och henne är ett missförstånd. Döm mig inte ENBART utifrån hennes perspektiv för då ser du inte mitt sanna jag. Jag dömer inte dig eller henne och jag har inget agg gentemot någon. Jag bemöter er med välvilja och med en försonande inställning. Jag är bara ledsen för alltsammans och jag ber om förlåtelse. Jag SKA sluta skriva härigenom din blogg tids nog. Det lovar jag. Jag är ledsen att jag har tvingats göra det, men jag hade inget annat val längre. D.S.



P.P.S. Den nya webbdesignen sprudlar verkligen av färg och energi – precis såsom jag uppfattar dig – och man bemöts av ett varmt och brett leende. Du har kort sagt lyckats bra! Jag ville bara säga det. D.D.S.