tisdag,
Och det där med att hitta? Helst av allt skulle jag vilja att någon snäll kom och möte mig i entren, höll mig i handen och sa att det inte var någon fara alls och följde mig hela vägen till rummet. Som tog ned pulsen och såg till att jag inte gick vilse. Fast allra helst skulle jag önska att det inte fanns någon anledning att gå dit.
Allt är så tyst, fast det där desperata behovet av att vilja vissla som alltid dyker upp när jag är på bibliotek infinner sig inte, detta är en annan form av tystnad. Och jag fokuserar mest på att inte gå vilse.
Vi fikar och när dom går igenom händelseförloppet hur han hamnade här slår det lock för mina öron och jag försöker hålla mig från att rinna iväg i en liten hög på golvet. Äter bulle från Gateau och låtsas att jag förstår allting dom säger fastän de lika gärna hade kunnat prata hebreiska. Min hjärna blockerar och vägrar ta in dessa termer och ord som handlar om sjukdom.
Du berör mig med det här inlägget och jag beklagar verkligen. Jag vet hur det känns.
Faktum är att jag känner mig en aning skamsen. Det är givetvis inte min mening att tynga ditt hjärta ytterligare genom att vara ett problem. Jag skrev det redan via Facebook till dig, men därefter har händelserna tagit en – för mig – minst sagt oväntad vändning och jag glömde bort att se dig och dina känslor. Jag vill inte vara ett problem som tynger dig. Jag är i själva verket din väns vän – även om hon hatar mig för tillfället – och därför även din vän. Jag bryr mig således om dig.
Jag känner även att jag har dömt dig relativt hårt till följd av att du inte har svarat mig. Jag blir självklart frustred och en aning ledsen då jag känner att du behandlar mig orättvist och dömer mig på förhand för sådant som jag egentligen inte har gjort mig skyldig till, men jag borde inte döma dig i alla fall. Du är i själva verket en väldigt trogen och beskyddande vän och vår gemensamma vän ska sannerligen skatta sig lycklig som har dig som vän.
Jag ber dig innerligt om ursäkt då jag känner att jag har varit ett problem snarare än en väns vän i behov av hjälp och jag beklagar återigen beträffande din närstående på sjukhuset. Jag vet inte vem eller vad det gäller, men jag hoppas innerligt att din närstående tillfrisknar. Jag skänker er en tanke.
När jag lärde känna vår gemensamma vän hade hon en närstående liggandes på sjukhus en längre tid och det präglade min och hennes vänskap redan från början. Det var givetvis ett återkommande diskussionsämne och jag kände medlidande såväl som deltagande. Jag skänkte väldigt många tankar till henne och hennes familj under den tiden och jag hoppades innerligt att allt skulle gå bra.
Vid ett tillfälle berättade hon att hon hade varit på besök hos hennes närstående på sjukhuset. Hon berättade då att hon hade sett hur hennes närstående hade fått blod och att det hade förmått henne att inse att hon faktiskt räddar liv i egenskap av blodgivare. Det berörde såväl som inspirerade mig och jag gav henne senare ett nyårslöfte, nämligen att jag skulle bli blodgivare – för hennes skull – trots att jag känner obehag inför vassa föremål. Jag fattade mod för hennes skull och jag ville vara en hjälte likt henne.
Numera är jag en blodgivare – tack vare henne – och jag tänker på hennes berättelse varje gång då jag besöker blodgivningen. Det är hennes förtjänst att jag räddar liv med mitt blod. Jag vill bara tala om det och jag ber dig att berätta det för henne likväl.
Jag önskar att du och jag – Carolina – kunde börja om och bara tala vänligt med varandra. Det som har hänt emellan mig och vår gemensamma vän är ingenting annat än ett missförstånd. Vi hamnade i obalans med varandra och jag ville alldeles för mycket, vilket kvävde henne och fick mig att känna mig bortstött såväl som försummad. Jag SVÄR att jag aldrig har hotat henne; det är ett fruktansvärt missförstånd som jag tror mig veta anledningen till. Hon missuppfattade troligen en specifik mening som jag skrev, men den var verkligen inte hotfullt menad. Det är således ett missförstånd.
Jag vill verkligen inte förlora henne som vän. Jag tycker väldigt mycket om henne och hon betyder obeskrivligt mycket för mig eftersom hon trodde på mig när inte ens jag själv gjorde det. Hon har förändrat mitt liv och jag vill att hon i egenskap av min vän ska få sig mig utvecklas – tack vare henne – och att jag tids nog ska få tacka henne ordentligt för det som hon faktiskt har gjort för mig.
Om du omvärderar mig och ger mig en ärlig chans, lovar jag att bjuda dig och henne på en utekväll – enbart ni två – med en middag följt av en konsert och eventuellt även spabehandling om ni vill. Jag vet vad hon tycker om för musik – Salem al Fakir, Michael Bublé, Stevie Wonder, Kina Grannis, Joshua Radin – men jag vet däremot inte vad du tycker om. Ni får således bestämma sinsemellan vilken konsert ni vill gå på och så vidare, men jag lovar att jag bjuder er. Jag bjuder dig som tack och henne som förlåt.
Jag VET att hon kan förlåta mig om bara någon lyssnar på mig. Jag tror nämligen på hennes hjärta. Du vet likaväl som jag att det är av ett sällsynt slag; dyrbarare än guld och vackert rakt igenom – precis som hon är. Hon kan förlåta mig! Jag behöver enbart bli hörd och få min mening sagd.