tisdag,

Visst är det något speciellt med sjukhus? Jag får alltid ont i magen när jag passerar dessa byggnader och försöker ignorera att det ligger människor som har ont, är sjuka och kanske lider, försöker istället tänka på alla som får hjälp och blir friska.
Och det där med att hitta? Helst av allt skulle jag vilja att någon snäll kom och möte mig i entren, höll mig i handen och sa att det inte var någon fara alls och följde mig hela vägen till rummet. Som tog ned pulsen och såg till att jag inte gick vilse. Fast allra helst skulle jag önska att det inte fanns någon anledning att gå dit.

Allt är så tyst, fast det där desperata behovet av att vilja vissla som alltid dyker upp när jag är på bibliotek infinner sig inte, detta är en annan form av tystnad. Och jag fokuserar mest på att inte gå vilse.



Vi fikar och när dom går igenom händelseförloppet hur han hamnade här slår det lock för mina öron och jag försöker hålla mig från att rinna iväg i en liten hög på golvet. Äter bulle från Gateau och låtsas att jag förstår allting dom säger fastän de lika gärna hade kunnat prata hebreiska. Min hjärna blockerar och vägrar ta in dessa termer och ord som handlar om sjukdom.
5 kommentarer
Lejonets tänkta byte

Du berör mig med det här inlägget och jag beklagar verkligen. Jag vet hur det känns.



Faktum är att jag känner mig en aning skamsen. Det är givetvis inte min mening att tynga ditt hjärta ytterligare genom att vara ett problem. Jag skrev det redan via Facebook till dig, men därefter har händelserna tagit en – för mig – minst sagt oväntad vändning och jag glömde bort att se dig och dina känslor. Jag vill inte vara ett problem som tynger dig. Jag är i själva verket din väns vän – även om hon hatar mig för tillfället – och därför även din vän. Jag bryr mig således om dig.

Jag känner även att jag har dömt dig relativt hårt till följd av att du inte har svarat mig. Jag blir självklart frustred och en aning ledsen då jag känner att du behandlar mig orättvist och dömer mig på förhand för sådant som jag egentligen inte har gjort mig skyldig till, men jag borde inte döma dig i alla fall. Du är i själva verket en väldigt trogen och beskyddande vän och vår gemensamma vän ska sannerligen skatta sig lycklig som har dig som vän.



Jag ber dig innerligt om ursäkt då jag känner att jag har varit ett problem snarare än en väns vän i behov av hjälp och jag beklagar återigen beträffande din närstående på sjukhuset. Jag vet inte vem eller vad det gäller, men jag hoppas innerligt att din närstående tillfrisknar. Jag skänker er en tanke.



När jag lärde känna vår gemensamma vän hade hon en närstående liggandes på sjukhus en längre tid och det präglade min och hennes vänskap redan från början. Det var givetvis ett återkommande diskussionsämne och jag kände medlidande såväl som deltagande. Jag skänkte väldigt många tankar till henne och hennes familj under den tiden och jag hoppades innerligt att allt skulle gå bra.

Vid ett tillfälle berättade hon att hon hade varit på besök hos hennes närstående på sjukhuset. Hon berättade då att hon hade sett hur hennes närstående hade fått blod och att det hade förmått henne att inse att hon faktiskt räddar liv i egenskap av blodgivare. Det berörde såväl som inspirerade mig och jag gav henne senare ett nyårslöfte, nämligen att jag skulle bli blodgivare – för hennes skull – trots att jag känner obehag inför vassa föremål. Jag fattade mod för hennes skull och jag ville vara en hjälte likt henne.

Numera är jag en blodgivare – tack vare henne – och jag tänker på hennes berättelse varje gång då jag besöker blodgivningen. Det är hennes förtjänst att jag räddar liv med mitt blod. Jag vill bara tala om det och jag ber dig att berätta det för henne likväl.



Jag önskar att du och jag – Carolina – kunde börja om och bara tala vänligt med varandra. Det som har hänt emellan mig och vår gemensamma vän är ingenting annat än ett missförstånd. Vi hamnade i obalans med varandra och jag ville alldeles för mycket, vilket kvävde henne och fick mig att känna mig bortstött såväl som försummad. Jag SVÄR att jag aldrig har hotat henne; det är ett fruktansvärt missförstånd som jag tror mig veta anledningen till. Hon missuppfattade troligen en specifik mening som jag skrev, men den var verkligen inte hotfullt menad. Det är således ett missförstånd.

Jag vill verkligen inte förlora henne som vän. Jag tycker väldigt mycket om henne och hon betyder obeskrivligt mycket för mig eftersom hon trodde på mig när inte ens jag själv gjorde det. Hon har förändrat mitt liv och jag vill att hon i egenskap av min vän ska få sig mig utvecklas – tack vare henne – och att jag tids nog ska få tacka henne ordentligt för det som hon faktiskt har gjort för mig.



Om du omvärderar mig och ger mig en ärlig chans, lovar jag att bjuda dig och henne på en utekväll – enbart ni två – med en middag följt av en konsert och eventuellt även spabehandling om ni vill. Jag vet vad hon tycker om för musik – Salem al Fakir, Michael Bublé, Stevie Wonder, Kina Grannis, Joshua Radin – men jag vet däremot inte vad du tycker om. Ni får således bestämma sinsemellan vilken konsert ni vill gå på och så vidare, men jag lovar att jag bjuder er. Jag bjuder dig som tack och henne som förlåt.



Jag VET att hon kan förlåta mig om bara någon lyssnar på mig. Jag tror nämligen på hennes hjärta. Du vet likaväl som jag att det är av ett sällsynt slag; dyrbarare än guld och vackert rakt igenom – precis som hon är. Hon kan förlåta mig! Jag behöver enbart bli hörd och få min mening sagd.

Lejonets tänkta byte

LÄS NOGGRANT!



Jag ämnar härmed förklara – inför allmänheten – det som jag tror att ni har missuppfattat som hotfullt, men som verkligen INTE var det egentligen.



Datumet var måndagen den 15 augusti och min och hennes konflikt hade då pågått under hela sommaren, men den hade börjat vände de senaste veckorna och jag hade äntligen börjat känna hopp om försoning då jag hade erbjudit henne ett oinskränkt andrum som hon fick tidsbestämma och som hon tidsbestämde till den 26 december; därefter skulle vi försöka på nytt.

Vår gemensamma vän och jag förde en konversation per SMS med varandra den 15 augusti. Dagen dessförinnan hade jag mer eller mindre krävt en ursäkt av henne med anledning av att hon hade uppdagat något för mig som hade förmått mig att känna mig oförtjänt illa behandlad av henne. Hon refuserade till en början eftersom hon hävdade att hon inte ville bli förlåten längre för hennes handlingar gentemot mig, men jag envisades och jag erhöll således en ursäkt av henne. Hon hävdade samtidigt att hon hade förlåtit mig för länge sedan – jag bad nämligen om hennes förlåtelse i samma veva – men det har hon sannerligen inte gjort.

Jag godtog hennes ursäkt och jag förlät henne med mitt hjärta, men jag påpekade att hon inte alls hade förlåtit mig. Förlåtelse innebär nämligen att man inte längre dömer varandra för det som var och att man försonas med varandra, men hon dömde mig fortfarande väldigt hårt eftersom hon knappt ville tala med mig. Jag försökte därför upplysa henne om det och jag bad henne än en gång att förlåta mig så att vi kunde avsluta den utdragna konflikt som vi hade haft och som hade tärt på oss båda en längre tid. Den blir INTE avslutad ordentligt förrän vi förlåter varandra. Jag har djupa sår i mitt hjärta orsakade av henne och jag har även sårat henne och jag behöver bli förlåten för mina fel gentemot henne och jag behöver hennes vänskap för att läka mina sår. Såren är nämligen orsakade av hennes frånvaro och hat gentemot mig. Jag behöver hennes vänskap och en konflikt avslutas ALDRIG förrän man förlåter varandra. Den försvinner inte därför att hon väljer att blunda för den och mina sår består likväl även om hon inte vill se dem.

Hur som helst erhöll jag inget svar och jag skrev därför ett SMS till henne den påföljande dagen – det vill säga den 15 augusti – och uppmanade henne att svara mig liksom att förlåta mig. Dock svarade hon väldigt snäsigt att hon aldrig kan bli min vän eftersom hon inte kan ge mig det som jag vill ha av henne. Det gjorde mig frustrerad då hon faktiskt kan ge mig det som jag vill ha av henne – jag vill ha hennes hjärtas förlåtelse och en ärlig chans att bli vän med henne på riktigt då hon hävdar att vi aldrig var vänner på lika villkor. DET KAN HON GE MIG! Det enda som förhindrar henne att ge mig det är hennes inställning gentemot mig. Hon ser mig som en pina utan dess like, som en insekt i hennes öra och som en jobbig och krävande människa, men det är den SKEVA bild som hon har fått av mig sedan jag började kväva henne och jag FÖRSTÅR att hon har fått den bilden av mig till följd av alltsammans, men den är likväl SKEV. Dessförinnan tyckte hon om mig; hon tyckte att jag var trevlig att tala med, att jag var snäll och omtänksam och att jag var underhållande samtidigt som hon upprepade gånger benämnde mig som hennes ”vän” och skrev sådant som ”vad gulligt du är”, ”nej, vad fint!” och ”du är trevlig” till mig. Vi hade en fin vänskap innan jag började kväva henne och jag vet att hon och jag kan bli lika goda vänner igen om hon bara förlåter mig. Vi har enbart hamnat i obalans med varandra och vi behöver börja om från början eftersom vi blev vänner på olika villkor och med olika viljor med vår vänskap. Hon var nöjd med att enbart ha trevliga konversationer medan jag ville mer. Jag ville bli en av hennes närmsta och finaste vänner och jag ville förtjäna en plats i hennes hjärta då hon hade förtjänat en plats i mitt. Hon kommer alltid ha en särskilt plats i mitt hjärta till följd av att hon betyder obeskrivligt mycket för mig; även om vi skiljs åt.

Lejonets tänkta byte

Vi skrev därefter flera SMS om vartannat till varandra och vi blev båda alltmer frustrerade. Hon skrev så småningom att hon tänker byta mobilnummer till följd av att jag inte slutade kväva henne och hon skrev även att hon är ”en alltför hemsk människa för att ge det hela en chans till” med vilket hon avsåg vår vänskap. Det gjorde mig frustrerad och ledsen eftersom jag (1) sannerligen har tagit lärdom av mina misstag gentemot henne och aldrig kommer tillåta att det blir såhär fel igen emellan oss om vi blir vänner på nytt samt (2) tyckte det var onödigt att hon byte mobilnummer på grund av mig. Det är trots allt kostsamt och kräver att hon uppmärksammar ALLA i hennes omgivning att hon byter mobilnummer samtidigt som jag fortfarande kan kontakta henne på väldigt många andra sätt ändå såsom via Facebook och mejl. Jag tyckte hon agerade ologiskt samtidigt som jag skämdes en aning då jag hade förmått henne att känna sig tvungen att göra något så drastiskt och jag skrev därför att hon inte behöver byta mobilnummer på grund av mig och att jag skulle sluta skriva till henne om hon verkligen ville det.

Jag kände att alltsammans började spåra ur och att hon blev alltmer arg på mig. Jag kände därför behov av att faktiskt ringa till henne – det hade jag aldrig gjort förut – för att försöka tala lugnt och resonligt med henne eftersom jag inte förmådde det skriftligt per SMS. Dock skrev hon att hon vägrar tala med mig och att hon inte kommer svara. Det gjorde mig väldigt frustrerad, men jag kände att jag ändå måste försöka. Jag var verkligen tvungen att tala med henne i det läget.

Jag ringde henne således, men jag fick inget svar. Jag visste inte vad jag skulle göra och jag kände mig helt maktlös. Jag skrev därför ett SMS och bad henne att svara, men när jag sedan försökte ringa henne igen svarade hon inte den gången heller. Jag blev frustrerad såväl som ledsen. Hon tillät mig inte få min mening sagd eller en ärlig chans att tala med henne. Jag kunde inte skriva per SMS hur jag kände. Jag behövde verkligen tala med henne och om hon bara hade svarat mig och tillåtit mig att få min mening sagd hade hon hört på min röst att jag var ledsen och att jag verkligen menade allvar. Hon ska INTE behöva byta mobilnummer på grund av mig och jag kommer verkligen ALDRIG kväva henne igen, men jag måste ju tala med henne för att be henne om förlåtelse och för att försonas med henne.

Dessvärre svarade hon mig aldrig då jag ringde och hon gav mig aldrig en ärlig chans att få min mening sagd eftersom jag omöjligt kunde framföra den i skrift; i synnerhet inte per SMS då jag begränsas av att jag bara kan skicka ett visst antal tecken. Hon skrev därefter allt argare och allt mer beskyllande SMS till mig och jag kände mig maktlös att försvara mig. Hon skrev att jag gång på gång gav henne ihåliga löften om andrum och att jag fortfarande kvävde henne, men mina löften är sannerligen INTE ihåliga och jag kan inte rå för den paradoxala situation som jag befinner mig i. Jag måste ju tala med henne för att be henne om förlåtelse, men det kväver henne alltmer och jag är jätteledsen för det. Hon beskyllde mig för att jag inte ser att jag kväver henne, men det gör jag visst och jag HATAR mig själv på grund av att jag kväver henne. Jag älskar henne – enbart som vän – och jag vill sannerligen inte kväva henne. Jag vill bara försonas med henne och jag VILL ge henne det andrum som hon vill ha av mig. Jag vill inte förlora henne eller känna mig hatad av henne för alltid till följd av att jag egentligen gjorde något väldigt fint för henne.

Hon beskyllde mig sedan för trakasseri, men det är verkligen INTE trakasseri att be en vän om förlåtelse. Vår konflikt hade gått alldeles för långt och jag kände att jag stod handfallen med min telefon i handen och med en klump i halsen. Hon hade börjat hata mig! Jag hade annars känt att vi hade börjat närma oss en försoning så sent som en vecka dessförinnan, men nu hade alltsammans spårat ur fullständigt och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.

Jag försökte försvara mig, men vad jag än gjorde fick det henne enbart att hata mig än mer. Tids nog blockerade hon mig även via Facebook – vilket jag märkte eftersom jag var inloggad just då – och jag blev självklart ledsen. Hon hotade även att spärra mitt mobilnummer och hon skrev att hon är ”en hemsk människa och att hon inte kommer svara mig om jag ringer”, men att hon ”accepterar att hon är det”.

Lejonets tänkta byte

Jag försökte lugna henne och förmå henne att vara resonlig. Jag kände att alltsammans blev fruktansvärt fel på en och samma gång och jag kände mig maktlös att förhindra det. Jag föreslog att vi skulle ta en paus ifrån varandra och låta alltsammans vila till mitten av september, vilket var ekvivalent med en månads andrum. Jag bad henne samtidigt ödmjukt att häva blockaden gentemot mig och jag motiverade det med att jag ändå kan kontakta henne på många andra sätt än via Facebook och SMS, men hon reagerade väldigt häftigt på det och hon hotade mig och listade upp vad hon skulle göra om jag försökte kontakta henne. Hon skrev bland annat att hon skulle blockera mina mejladresser, att hon skulle riva sönder mina brev, att hon skulle spärra mitt mobilnummer även på hennes hemtelefon och att hon skulle polisanmäla mig om jag händelsevis försökte söka upp henne personligen. Hon var rasande på mig och väldigt hotfull såväl som aggressiv och hon skrev återigen att hon var ”en hemsk och hjärtlös människa”, men att hon ”accepterade det”.

Jag blev väldigt chockad av hennes respons. Jag hade ALDRIG hävdat att jag skulle söka upp henne och jag kände mig oroad att hon ens nämnde det. Hon missuppfattade mig TOTALT och hon inbillade sig en hotbild som egentligen ALDRIG existerade och som ALDRIG kommer existera heller. Jag är hennes välvillige vän som bryr sig om henne och som i själva verket älskar henne och tycker att hon är en helt fantastisk människa. Jag är dessutom en väldigt snäll, lugn och harmonisk person som ALDRIG skulle göra något sådant. Hon vet det egentligen, men hon var väldigt upprörd vid det tillfället och hon missuppfattade mig TOTALT. Det som jag egentligen hade menat var att jag exempelvis kunde kontakta hennes vänner – vilket jag sedermera gjorde – för att be dem att tala lugnt och resonligt med henne då jag kände att jag bara förvärrar allt genom att tala med henne, men samtidigt vill försonas med henne. Jag insåg att jag måste sluta kväva henne och byta ”strategi” för att nå henne och föra ett normalt samtal som vuxna och resonliga människor. Vi hade dessförinnan bara grälat och allt blev bara värre med tiden och vi behövde hjälp av någon opartisk för att försonas. Jag hade således aldrig ens tänkt sända henne mejl eller ringa hennes hemtelefonnummer eftersom jag visste att det inte tjänade något till längre att försöka tala direkt till henne och jag har VERKLIGEN ALDRIG NÅGONSIN TÄNKT SÖKA UPP HENNE.

Jag försökte därefter lugna henne och bestyrka att jag verkligen ALDRIG kommer söka upp henne; det vore att trakassera henne på riktigt och det tänker jag ALDRIG göra. Jag skrev även att jag hädanefter skulle lämna henne ifred till dess att HON välkomnar mig igen och det är precis det som jag gör just nu. Jag skriver INTE till henne utan till dig – Carolina – och till alla dem som läser det här. Jag KAN fortfarande kontakta henne i egen person genom att exempelvis sända henne mejl via en mejladress som hon inte vet om att jag har och därför omöjligt kan ha blockerat eller genom att be någon av MINA vänner framföra mina ord till henne på Facebook, men det tjänar ingenting till och jag har dessutom LOVAT henne att jag inte ska höra av mig till henne förrän HON välkomnar mig på nytt i hennes liv.

Lejonets tänkta byte

Jag har således ALDRIG hotat henne utan det är ett missförstånd. Den ”hotbild” som ni har är en inbillning och – i själva verket – HELT grundlös eftersom det är HON själv som har lagt ord i min mun som jag egentligen aldrig har yttrat vare sig i skrift eller tal – eller ens i tanken. Hon har kvar vartenda meddelande som jag någonsin har sänt henne och du kan själv kontrollera min berättelse genom att antingen be henne bekräfta den eller be henne att få läsa alla mina meddelanden. Jag ber henne enbart om förlåtelse och det är INTE trakasseri. Jag har dessutom slutat kväva henne eftersom jag INTE hör av mig till henne trots att jag KAN.

Hon är sannerligen INTE en hemsk och hjärtlös människa även om hon tycks ha gett upp tron på sig själv såsom hon uttryckte sig gentemot mig. Hon befinner sig enbart i obalans och känner sig trängd. Jag tror fortfarande på hennes hjärta. Jag vet att hon är en god människa och att hon kan förlåta mig om vi bara talar ut med varandra.



Jag vill HELLRA vara hennes bekant och föra trevliga konversationer tillsammans med henne – precis som förr – än förlora henne för alltid. Hon betyder obeskrivligt mycket för mig och jag vill att hon ska vara en del av mitt liv även om vi bara talas vid en gång i halvåret.



Jag hoppas att du – Carolina – förstår mig någorlunda och att du nu omvärderar mig och tillåter mig få min mening sagd. Det enda som jag ber dig om är en ärlig chans. Jag kan INTE skriftligt förmedla mina känslor eller förklara alltsammans – jag behöver TALA per telefon med dig.

Förstår du inte att hon måste betyda något väldigt särskilt för mig då jag är såhär enveten och fortsätter KÄMPA för min och hennes vänskap fastän det verkar nattsvart och helt hopplöst? Hon har förändrat mitt liv för alltid och jag vill innerligt förbli hennes vän. Jag vill att hon ska få se mig utvecklas – tack vare henne – och att jag tids nog ska få tacka henne ordentligt för det som hon faktiskt har gjort för mig.



Jag ber dig vänligt att – åtminstone – svara mig!



P.S. Jag tvingades dela upp min kommentar i flera delar eftersom den var "för lång", men jag hoppas att jag fick med allt. Jag fick nämlig skriva i Word och klippa och klistra varje del. D.S.