and the door it opens way back in, or is it way back out.
Den här helgen har varit fenomenal -
Landade några timmar för sent efter tre fantastiska dagar i Berlin med de bästa systrar ni kan tänka er. Jobbade 9h som kändes som en kvart. Årlig Hjärtansmiddag med den finaste släkt som är så glada för min skull, peppar, är stolta och som inom kort ska bli trogna prenumeranter av VeckoRevyn. Dessutom är det fint när de stämmer upp i gamla progglåtar som alla kan sedan länge. Sovit för lite men ägnat tiden åt fantastiskt hångel och samtal jag inte kan tröttna på. Adventsfika med syskon och barn, starkglögg och nybakade lussebullar. Fått världens bästa uppdrag inför veckan, min första föreläsning! + att jag fortfarande knappt kan tro mitt nya jobb på Veckorevyn, den peppen är oslagbar. Och finaste Anna kom förbi och timmar flög förbi, som jag saknat henne. Ett fint samtal med älskade Ellen som jag saknar minst fem gånger om dagen. Och nu ligger jag nerbäddad i ziperallen och ser en av de bästa filmerna i historien - The Breakfast Club.
Och om exakt tolv timmar har urnsättningen för min pappa varit. Den kontrasten tar luften ur mig. Hur kan jag någonsin göra mig redo för en sådan sak? Det är ju omöjligt? Jag bara hoppas att jag går några steg framåt efter det är över. Det kommer aldrig någonsin att vara över, men att det iaf går i rätt riktning.