är det i smärtan vi finner hoppet?

Läser blogg efter blogg, text efter text, bok efter bok och försöker hinna med att leva och själv uppleva allt. Och jag slukar enkla ord som tillsammans bildar meningar som pausar andetag. Och visst känns det ibland som att när livet är som allra överjävligast, när allt är svart och en famlar i dimma som aldrig vill ta slut, när hjärtat gett upp hoppet om att en gång kunna läka igen helt och när känslorna inte går i glada färger - är det inte då vi någonstans hoppas på en vändning, letar efter den där ljusglimten som övertygar oss om att det kommer lösa sig, det kommer bli bra och att det finns hopp. Någonstans.


Det är i svarta texter om brustna hjärtan och krossad kärlek som jag finner hopp, som att dom personerna som texten handlar om i alla fall någon gång få uppleva allt det där oförstörbara, de där kyssarna som stannar tiden och den där känslan om att denna natt är fan för evigt och för alltid vår. Och att vår kärlek är det starkaste som någonsin skapats.


Som att de som gått igenom allt det där överjävliga någon gång också måste ha gått igenom allt det där fina, magiska och fantastiska som kallas kärlek.




Och vad vet du om kärleken
Förrän du förgäves hatat den
Sex osv.
0 kommentarer