sexualupplysare och bokälskare

- min söndag kväll; sista harry potter, tända ljus, ballerinakakor och ziperall. Scenen när McGonagall ger tillbaka på Snape är bland det finaste jag sett och tårarna sprutade. Det är så jävla vackert när hon ställer upp för eleverna och skolan, och när de sedan säkrar skolan har jag gåshud. Av någon anledning får den mig att tänka på politik, McGonagall är fan min Sahlin.



Scenen när Snape blir mördad fick mig att tänka på honom, för visst är dom lite lika? Har aldrig sett det förrän nu. Om en bortser från att han blev en pepparkaka av en kvarts sol och Snape har samma färg som ett a4, så är dom lika. Liknande näsor och det där svarta indianhåret. Så för första gången sedan han dog kunde jag sörja. Jag grät tills huvudet dunkade, hjärtat värkte så att jag skrek rakt ut och jag trodde jag skulle få en panikångestattack. Men det var en skön reaktion, hur har jag som hans dotter inte kunnat sörja? Kanske för att jag är just hans dotter. Och hur fan sörjer en över ens förälders död? Till slut tog både filmen och tårarna slut för stunden. Men fan vad han är saknad, tar-luften-ur-mig-ont gör det, fina pappa.