dag 0,
Jag vet inte vad jag gör om proverna imorrn visar något fel, flyr till Japan? Går i ide? Dör?
Mamma ska följa med och känner jag henne rätt kommer hon stå med en kaffe i handen 07.57 fastän hon vet att jag inte kommer dyka upp förrän tidigast 08.10. Jag har inte ens frågat pappa, vill inte bli sårad ännu en gång och det blir enklast för alla om han bara får ett telefonsamtal efteråt.
Jag minns att jag sedan dag ett sagt att detta gjort att mitt liv hamnat på paus, att det öppnats en fallucka till något jag själv inte valt eller kunnat styra över - utan bara tvingats hantera på bästa sätt.
- imorgon när mötet är slut trycker jag på play och mitt liv kan återigen börja levas fullt ut. Inga restriktioner, inga saker att ha i åtanke, inga måsten, inga mediciner, inga fler symptom, inget tvång att uppge information till fullständiga främlingar, inga fler samtal som aldrig rings och allt detta blir ett avslutat kapitel.
Imorrn börjar det, och om jag är redo!
lycka till, tänker på dig imorgon!<3