jag skriver mest om böcker, vår unge Harry och våra äventyr. förutom det skriver jag en del om min roman, om att skriva och våra få stunder av egentid.
Det är oförklarligt hur människor kastar bort andra människor, medvetet ignorerar och struntar i människor i sin närhet eller bara är för slappa eller ignoranta. Och jag tänker på hur många som tar upp kontakten enbart när det hänt en olycka, någon som får en dödlig sjukdom eller när allvarliga olyckor sker. Varför låter människor det gå så pass långt att höra av sig, enbart när döden är närvarande och hotar att ta livet och chanserna ifrån en? Jag kan inte förstå meningen med att inte vara närvarande i sitt eget liv, eller låta andra människor ha viktiga platser i ens liv. Varför ska döden vara den enda anledningen till att ha kontakt med människor som egentligen borde vara nära? När vi alla vet att kärlek är det finaste som finns, varför inte älska och bli älskad så pass jävla mycket det bara går.
