högre nivå.
Ibland finns det inget som stör mig mer än människor som drar sig tillbaka, som medvetet bangar och som är sådär "amen vi tar en fika någon gång", fastän båda vet att den där fikan aldrig kommer att ske.
- för mig går finns det faktiskt ingen förklaring till detta.
Jag är snarare motsatsen, jag är på, överdriven och jobbig med kalendern i högsta hugg.
Och jag vet inte varför? Kan det vara för att jag är smärtsamt medveten om att vi bara har varsitt liv? Eller för att jag ibland slås av tanken att om jag fått hem ett brev där det står att jag är sjuk, vad kan då inte folk i min närhet få hem för brev?, och det är då magknipet griper om hela magsäcken upp till lungorna.
Carpe Diem hörrni.