själv, men inte ensam.

Men Caro, känner du dig aldrig ensam? 

Nej, helt ärligt minns jag inte sist jag kände mig ensam. Kan ha varit någon av de där nätterna som ekade ångest, jag försökte gråta mig till sömns på soffan medan Sanna sov i min gamla säng och i vårt gamla sovrum sedan veckor tillbaka. Någon av de där nätterna när hjärtat värkte så pass mycket att jag ville slita ut det ur bröstkorgen och sälja det på ebay. När gråten tog över och ångesten slukade min vilja att leva.

Men nu, visst att jag inte har någon fast partner och sist jag hade något som kan komma att kallas för relation som innebar kärlek var för flera månader sen. Om det ens går att kalla kärleksrelation?
- men trots det känner jag mig nöjd. Det finns ingen ångest, ingen ensamhet och jag är inte ens säker på att jag är redo för en "riktig" relation. Just nu tror jag att jag befinner mig i det stadiet då jag är nöjd med att bara vara själv. Jag bestämmer allt, gör som jag känner för och om jag för en natt eller två känner för sällskap så går det alltid att lösa.

Ibland undrar jag om jag kommit till det stadiet då jag är för bekväm för mitt eget bästa. Jag trivs själv, jag tycker om att köra efter mina egna regler och vet inte ens om jag har något sug efter att dela mitt liv med någon annan. Är det konstigt att känna så, att jag kan vara så pass bekväm i det?

Nästa gång jag tar med hjärtat i spelet ska det vara på riktigt. Den personen ska lyckas sweep me of my feet, ta mig med storm och jag vill vara sådär löjligt förälskad att det gör ont att andas för att hjärtat dunkar så pass hårt. Ett hjärta bakom puss i ett sms ska kunna göra min dag!
- nästa gång ska det vara på riktigt.

0 kommentarer