jag skriver mest om böcker, vår unge Harry och våra äventyr. förutom det skriver jag en del om min roman, om att skriva och våra få stunder av egentid.
Vi hade kul ihop, pratade gamla minnen, skrattade, såg Let´s dance och vissa stunder kom jag på mig själv att sakna honom hopplöst jävla mycket fastän han stod exakt framför mig. En blandning av att jag saknar tiden vi hade ihop och saknaden jag kommer känna när han åker norr på söndag. Och det känns konstigt att det vissa minuter kändes som att de sex senaste månaderna knappt existerat och att vi bara fortsatte på den där månaden vi hängde. Han lagade middag och det slutade med att jag somnade på hans mage medan han tittade på någon film, och kan det vara mamma eller pappa som lärde mig att vara så artig? - "Asså det är inte du som är tråkig, jag är bara så jävla trött!!",