sexualupplysare och bokälskare

Det dröjer ungefär två stationer innan jag inser att det inte alls droppar från taket, utan att det är mina egna tårar som droppar från kinderna och blöter ner benen. Jag hör mitt eget hulkande och ignorerar totalt att jag är på allmän plats. Hur kan en främmande människa skriva på ett så vackert och knivskarpt språk att det drar fram minnen jag knappt har kvar och åter väcka den där känslan till liv? Den där smärtan som klyver hjärtat i bitar.

För jag förstår så mycket av hennes karaktärer, för jag har också varit en liten flicka som haft en pappa som en dag tog lite saker och gick ut genom dörren. Lämnade tre hjärtan i bitar och så mycket frågor som aldrig fått några svar. Jag minns fortfarande hur hon tog mig i handen och vi gick in ett annat rum medan de vuxna skulle prata ifred. Och jag minns hur jag fick gå till en psykolog där jag fick en bok om en hund som bar röda stövlar. Och hur de vuxna kom fram till att jag numera var livrädd för att vara ensam och mörker. Det är ju knappast en slump att jag än idag är beroende av närhet, somnar som bäst med min hud mot någon annans och till 97% alltid har ljud omkring mig. För det är så det är.


Och jag förstår kvinnan som blir lämnad, i spillror med hjärtat utslitet, den där domnande känslan när ens värld vänds upp och ner, när en inte riktigt fattar någonting alls mer än att de en trodde var ens livs kärlek, ens liv och ens framtid en dag säger att en inte längre älskar en. Och jag minns hur jag kom hem från en tio dagar lång resa, och hur han under denna tid kommit fram till att han inte längre var kär. Och jag minns hur jag slängde iväg en köksstol och ville förstöra allt materielt i min närhet för att på något sätt hålla mig från att förstöra en kropp, ett hjärta och ett liv som gick i delar. Och hur jag packade om min semesterväska och åkte hem till Sanna. Hur jag bodde på hennes soffa i nio dagar, såg alla tre säsonger av The Nanny och läste Martina Haags krönikor. Som att skrattet skulle kunna läka mitt hjärta som gått sönder.
- och den där övertygade känslan med ett hjärta som trotsigt fortsätter slå. För visst kommer han komma tillbaka? För det är ju vi. Det finns ju inget annat än det. Klart det är vi. Och skulle det inte vara vi så kan han ta allting. Jag vill inte ha lägenheten och ber han mig tömma min resekassa på över 50 tusen så gör jag det. Jag gör vad som helst. Bara det är vi igen.


Hjärtat och kärlekens kraft är både det finaste och mest skrämmande jag vet.