jag skriver mest om böcker, vår unge Harry och våra äventyr. förutom det skriver jag en del om min roman, om att skriva och våra få stunder av egentid.
Har ni känt den där känslan när en äntligen släppt taget. Eller äntligen, ibland är det ungefär som att skära loss en kroppsdel och ibland är det mer som att andningen numera sköter sig själv och det blir lite lättare. När en känner i varenda cell att en förändring har skett och till något så mycket bättre. Hjärtat slår inte längre för den där personen och hon har blivit bortplockad från alla reflextankar. Visst kanske personen fortsätter att existera i verkligheten, men aldrig på samma sätt i ditt liv.
Och ibland finns det ingen bättre känsla när en inser att detta äntligen har hänt.