hur bråttom kan en ha?
Vart kommer all stress ifrån? Vart kommer behovet av att ha allt detta, nu? Jag läste en undersökning om "dagens ungdomar" där forskaren fastställt att denna generation som står mellan tonåren och vuxenlivet vill ha allt det där som representerar trygghet, typ för att kompensera sin egen uppväxt...
Jag känner inte det där suget längre. Jag har gjort hela den där sambogrejen, men det var min lägenhet (tack gode gud!!) och det där med att binda upp sig till enbart en människa känns ljusår bort. Men jag kan ändå inte låta bli att undra över denna "trygghets-hets", varför så fort och varför så bråttom?