jag skriver mest om böcker, vår unge Harry och våra äventyr. förutom det skriver jag en del om min roman, om att skriva och våra få stunder av egentid.
För att beskriva den känslan som infann sig igår efter att filmen phuckat sig ett antal gånger så kan jag säga att det känns som ett förspel. I början är det mysigt, det funkar och det känns som att det kan leda till någonting. Men det phuckar sig, stämningen där och svällkropparna tappar allt blod... Ni börjar om igen och ger det en till chans, för att känna hur det återigen dör. Frustrerande ger ni det en ny chans, för visst kan det leda vidare till något mer denna gång? Till det efterlängtade slutet, och visst att ni vet hur det kommer gå till och själva handlingen, men ibland vill en ju bara nå klimax. Men det dör, igen. Påbörjas och dör igen.
Till sist blir du så trött på alla jävla pauser och upphuckande att du lika gärna kan kicka ut personen och nå klimaxet själv.
Ungefär så i ett nötskal kändes det igår. Som ett dåligt jävla förspel som en redan visste slutet på men ändå ville nå till.