känner lite i efterskott.

Har ni tänkt på att en är väldigt bra på att rycka på axlarna åt saker, borsta av sig smärtan och gå vidare. Resa sig upp, plåstra om såren och sen aldrig se tillbaka på det som en gång kunnat krossa en i bitar och delat hjärtat till obefintligt.

Tills någon utomstående påpekar att det måste gjort ont? Att det måste varit tufft? Hur orkade en med allt det där? Hur står en på benen idag? Vart har all smärta tagit vägen? Och är mitt leende äkta?



Jag är nog lite utav en expert på att bara borsta bort känslorna och köra på, detta i kombination med att min hjärna kan radera allt på ett kick - tills någon frågar hur jag mår. Hur jag egentligen mår och jag vet att den personen inte vill mig något illa eller på något sätt tycker synd om mig.
- om jag mår bra? Helt ärligt så mår jag väldigt bra. Jag har så mycket roliga saker på gång, mitt hjärta bultar, adrenalinet far runt i kroppen och jag vaknar med ett leende och går ständigt omkring och skrattar. Det var länge sen jag var såhär nöjd och lycklig. Fantastisk känsla.


ps. men ja, det har varit en jävligt jobbig vår. Och ibland undrar jag själv hur jag överlevt?
Sex osv.
0 kommentarer