jag skriver mest om böcker, vår unge Harry och våra äventyr. förutom det skriver jag en del om min roman, om att skriva och våra få stunder av egentid.
Jag hör det alldeles för sent för att kunna säga något tillbaka och jag har redan lagt på innan jag reagerar på vad han sagt. Skulle jag ringa upp för att säga samma sak tillbaka, att jag visst också älskar honom, fastän det är något vi aldrig säger till varandra? Fastän vi båda vet att vi kan räkna på händerna de gånger han sagt det till mig och jag sagt samma sak i vuxen ålder. Den där gången vi stod på Sky Bar i Bangkok och de andra bråkade och vi tog våra drinkar och tittade ut över staden, och han kramade om mig och sa att han älskade mig. Eller de där gångerna jag fått gå fram inför hela skolan och tagit emot stipendier för inte vet jag, och han glatt kramat om mig och sagt att han älskar mig och berättat hur stolt han är över mig. Har han aldrig förstått att jag inte bryr mig ett dugg om de där diplomen och stipendierna, men att jag vetat att de gör honom stolt och att det är för hans skull jag ansträngt mig? Jag kan inte hjälpa att lärare har en tendens att falla för mig och gör det honom glad att jag får ett diplom så är det ju win win för alla?!
En skrämmande tanke som slår mig efteråt är att han vill passa på att säga det. Det är en tanke som får tinningen att dunka, kramar åt mitt hjärta och jag vill bara bädda ner mig och aldrig kliva ur sängen, men den existerar ändå. Att han passar på att säga vad han känner och att han älskar mig. - och jag vill inte vakna upp en dag och känna mig som Edward. Köpa mig en hora som tömmer mig på hemligheter och allt mitt hat och ilska jag byggt upp för honom genom alla år. Och gå i terapi för att komma fram till att jag är arg på honom, för det vet jag redan. Men samtidigt är han min hjälte. En vilsen liten hjälte med lockigt hår, ett skratt som smittar och som alltid vet de där sakerna som ingen annan vet.