jag tror det är över nu,

Du fyllde år igår, och jag som hade tänkt ringa dig för att fråga hur i helvete det gick till när du skruvade upp den där överdrivet fula lampan som hänger i det där rummet som en gång i tiden var vårt gemensamma sovrum. Vi har förresten målat över den där röda väggen som du målade åt mig som en överraskning när jag kom hem från jobbet.
Och jag hade glömt att du fyllde år och tänkte fråga om en jävla lampa. För nu hänger lampan lite halvt löst från taket med alla de där elgrejerna utstickande och vi väntar nu istället på att Annas pappa ska komma hem från Ungern och fixa det.


Två dagar efter att vi sågs sist, tror det var någon gång i oktober, så bestämde jag mig för att släppa taget helt om dig. Hjärtat klippte alla känslomässiga band, några fina minnen fanns knappast kvar att tänka tillbaka på och mitt arkiv med dig var utrensat. Du ville att vi skulle vara vänner, och jag minns att jag är hellre själv resten av livet än har dig vid min sida ännu en gång.


Och jag vet inte varför, men det känns verkligen utrensat. Som att glömma din födelsedag var ett slags kvitto på att du inte längre har någon plats i mitt liv. Det känns både bra och märkligt. Märkligt mest för att det var inte såhär jag såg på oss för fem år sen, och om vi lägger ihop all tid som vi faktiskt umgick så blir det väl ett år eller två? Men det känns bra för att du äntligen är borta, för alltid.
0 kommentarer