perspektiv och distans.
Varför är en inte likadan mot sig själv? Jag vet att jag är en riktig hönsmamma när det kommer till mina vänner, överbeskyddande och vid minsta dejt till övernattning till one night stand ska jag ha en utförlig uppdatering och alltid ett sms innan personen går och lägger sig.
Men mot mig själv, nja. Jag mest kastar mig in i det som kommer i min väg, struntar i allt som hjärnan säger och går på impuls och låter hjärtat styra. Det är först månader och möjligen år som jag kan se tillbaka på relationen och se hur dåligt eller överjävlig den där personen var.
Någon som känner igen sig i detta?
ps. för visst finns det inget härligare än att bara kasta sig huvudstupa in i en förälskelse och känna ruset som hjärtat ger?!