lyckliga lebbar?

Varför ska alla lebbar i böcker vara så jävla deppiga, självmordsbenägna, ha självskadebeteende, knarka, dricka överdrivet och bara vara rent allmänt förstörda? Vad är det för fel på författare som har den upphuckade nidbilden? Det är äckligt, elakt, missvisande, diskriminerande och rent allmänt förjävligt.


Så vill du ha en asdålig bok en trasig tysk flata som knarkar bort sitt liv och hatar vuxenlivet istället för att gå i skolan. Läs Axolotl Roadkill av Helene Hegemann. Hon är född 1992 och arbetar även som regissör och skådis...
- dessutom har den blivit så jävla hyllad för den är så himla nyskapande och vågad. Och hon klassas som ett geni och underbarn. Är det om detta jag måste skriva om för att bli hyllad? Om en sönderknarkad snorunge som åker taxi utan att veta vart och ligger med sina syskon typ?

Sex osv.
0 kommentarer