sexualupplysare och bokälskare

jag lever, fast ändå inte.

Publicerad 2011-10-10 23:04:58 i åsikter,

Det har snart gått en vecka, idag skulle han ha fyllt 62 år och jag ska välja låt till hans begravning. Hur ont kan det göra i en kropp? Jag önskar att det gick att absorbera all smärta till en punkt någonstans i kroppen, för att sen helt enkelt bara skära av den. Hur länge fortsätter det göra ont? Att jag kommer sakna honom så länge jag lever har jag förlikat mig med, men hur länge kommer smärtan gå som en pil genom hjärtat och ut i resten av kroppen? Det är väl något som en aldrig kan vänja sig vid antar jag. Det händer att jag skrattar, för att sen reagera över att jag skrattar, påminnas om det som hänt och sen vilja gräva ner mig för att inte vakna förrän tidigast 2017.  

- fast jag vet att jag har de bästa vänner som en människa någonsin kan önska sig. Som står bredvid mig på jobbet, som smsar, som ringer, som mailar och som sover över för att jag inte ska vara själv. Som lagar middag och frukost åt mig så att jag äter. För jag lovade mig själv redan innan att det inte skulle bli som när Ludde gjorde slut och jag levde i över två månader på enbart snickers och söderte.

Ikväll lyssnade jag även av min svarare för första gången sen det hände, och jag grät över varje meddelande. Sen ringde jag Anna och saknade henne lika mycket som det var mörkt utomhus. Ibland gråter jag mer över människors kärlek och omtanke än över det faktiska som hänt. Fast det tänker jag istället ständigt på, som att det liksom inte går att vara mig själv längre till hundra procent, sorgen och smärtan är ständigt med. Och jag insåg idag att begravningen krockar med en kurs jag blivit antagen till. Jag ska få gå en workshoputbildning i säkrare sex och sex för ungdomar. Hur det blir vet jag inte. Dessutom har jag tre tentor denna vecka, och jag orkar knappt läsa.


Just ikväll vill jag mest bort. Eller allra mest att han fortfarande levde och var frisk. Men annars vill jag bara bort.

Kommentarer

Postat av: Lone

Publicerad 2011-10-11 20:45:31

det kommer forstätta göra ont ett litet tag till, mest för att det är det som behövs för tillfället. det låter galet men så är det. du kommer ligga på botten ett tag för att sedan vara så jävla stark att nästa gång du ligger där nere kommer kunna ta dig upp så jävla mycket snabbare och enklare. det har gått ganska precis två år sen min pappa dog. jag gråter ibland, men skrattar ofta. känner tacksamhet för allt jag fick gå igenom med honom, och allt jag inte kommer få gå igenom med honom. för varje utmaning en människa ställs inför så får man också rätt verktyg för att jobba sig ur den. det kanske låter kallt men jag tror verkligen det är så! låt det göra precis så ont det vill, precis så länge du vill! allt är okej, och allt är bra! och känns det inte så nu så kommer det kännas i sinom tid, håll ut! världens varmaste kramar från mig<3

Postat av: caro

Publicerad 2011-10-11 20:56:53

Lone, du vet om att du är fantastisk va? <3 bor du i sthlm nu? För då borde vi boka in en fika snarast! Annars tar vi det nästa gång du är i sthlm :)

Postat av: Loe

Publicerad 2011-10-13 10:30:51

jag bor en bit utanför gnesta, det tar typ en timme att åka in, så egentligen kan jag vilken dag som helst! kanske i helgen? :):) jag vill jättegärna!

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Caro Wikbro Carlén

jag arbetar som sexualupplysare och har huvudfokus hivprevention och säkrare sex. förutom det gillar jag att läsa, feminism, hångla med min donna, mina queens, New York, att äta, vettiga serier, genus, att resa och att diskutera. och det är ungefär det jag bloggar om.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela