kära trettonåriga jag,

Jag vet att du har stunder då du hatar ditt liv, du smäller i dörrar, skriker på mamma och syster så högt att mamma hotar med att själv ringa störningsjouren. Du låser in dig på rummet i timmar och lyssnar på The Rasmus och Good Charlotte, och förundras över hur några vilt främmande svarthåriga karlar kan förstå hur du mår...
- hela ditt känsloliv är en stor bergochdalbana.

Du kommer läsa någonstans att det kallas tonåren och beror på alla hormoner som finns i kroppen, och att detta går över.


HAHAHAHA!

Okej, 9 år senare och jag förstör visserligen inte dörrar längre. Men finns det ingen form av känslospärr i kroppen? Eller maxgräns för antalet olika känslor en ska kunna känna under ett dygn?

vaknar, ser tatueringen och skriker av lycka. Springer över till mamma och är lite kräksig av nervositet, får ett okej mottagande och vill hjula på innegården. Skrattar sen högt åt Big Bang, för att åka hem till ett tomt hem och leta fram koppar till morgondagens begravningsfika. Sätter mig på balkongen och storbölar över en cigg. Då ringer Ernst och säger att hon är på tåget till sthlm, och tre sek senare smsar Robin något fint. På väg till tuben ser jag att coop säljer semlor och jag blir lite varm i kroppen, ignorerar att Ernst är laktosintolerant och köper ändå. Kommer till söder och får packa upp dom där jävla muggarna och försöker att laga någon form av mat. För att öppna mailen och få ett så jävla bra svar.