ss - sorg och saknad.

Hur gör en sig redo för ens pappas begravning? Håret är nyss svartfärgat, jag har hål i mina strumpbyxor och allt känns surrealistiskt. Jag sov över tolv timmar inatt och har ägnat morgonen åt Big Bang tillsammans med syster. Men oavsett hur mycket jag sminkar mig, fixar håret och klär mig i svart - så känner jag mig ändå långt ifrån redo.

- jag insåg igår att saknaden nog aldrig kommer gå över. Och att jag på något sätt förlikat mig med att en bit alltid kommer saknas i mitt liv.


Drog en snabb jämförelse med att få hjärtat krossat, och vi vet ju alla att hur jävla makabert ont det än gör - så går det ju över och det går att hitta någon eller några som utan problem kan ta den platsen i hjärtat.
Men detta, det finns ju inget som kan ta en förälders plats? Hur mycket jag än vrider och vänder på det kommer jag ju ändå i slutändan alltid önska att han återigen var vid liv.
Jag satt igår och gick igenom minne för minne, hur arg jag kunde vara om mornarna när han skulle skjutsa oss till skolan och jag bet sönder kinderna för att inte gråta över hur stressad jag var i bilköerna, och jag minns också alla gånger jag skrattade högt åt någon bok jag läste och hur han hakade på mitt skratt utan att veta vad jag ens läste om och hur syrran blängde surt på oss. Alla fredagar vi möttes i stan och satte oss i bilen, och hur en timme lätt kunde passera under tystnad och några få fraser om antingen mitt liv eller musiken vi råkade lyssna på. Eller alla de där gångerna vi vandrat omkring på systemet och han med stor iver berättat långa historier om allt från julöl till hur det egentligen går till när whiskey lagras. Eller första gången vi åt kebab och pappa trodde att de hade ett stort spett med pannkakor och jag fick förklara att det minsann var kyckling. Eller det där jullovet när jag var med och skottade tak och pappa ville beställa en big mac klockan 07.45...

för alltid så jävla saknad <3

0 kommentarer