starkare än ord.
Och ibland önskar jag att jag kunde vara snäppet coolare och bara rycka på axlarna åt det förflutna och typ säga att vi glömmer det där nu, mitt hjärta är helt nu så kom så går vi och tar en cappuchino. Nähä du dricker fortfarande inte kaffe, nejmen då kan väl du ta en läsk då. Och bara ignorera det som hänt och istället göra ännu ett försök till vänskap. Och få vänskapen att hålla.
För jag vet inte hur jag ska reagera eller känna? Ilska över att det passar att höra av sig när min pappa dött, men aldrig annars? Ömhet över att de ens hör av sig trots att jag klippt alla band som existerat? Varför reagerar ens mitt hjärta? Och vad är motiven från deras sida? Eller är det bara helt jävla vanligt hyfs som nyligen skapats? Jag har ingen aning, men visst händer det att jag någon gång tänker på dom båda.
Visst är det lite bitterljuvt ändå - att de människor som varit dig allra närmast, skapat den där kärleken som skulle kunna krossa betong och hålla i tre livstider, den människa som du en gång älskat av hela ditt hjärta och varit så kär i att luften tagit slut för att hjärtat bankat så hårt i bröstkorgen - även är den människa som kan skada dig som allra mest.
Åhh!... Så fint, så sant! får man kopiera sista stycket och lägga upp det på fb! signerat Caros Goodiedrawr / Kramen