mitt livs sämsta kvart.

Jag stod där och kände verkligen hur livet bara passerade och för varje sekund som gick rann livet ur händerna på mig. Jag har aldrig känt mig så felplacerad, onödig som människa eller futtig. Det var hemskt och förhoppningsvis once in a lifetime.



Jag stod i signeringskön till Camilla Läckberg (boken var ej till mig!) och mähä efter mähä vill diskutera boken med mig och jag hann väl med att höra femton olika dialekter? Samtidigt som Pernilla Wahlgren sitter på en av mässans största scener och berättar om sin jul.


Det var hemskt. På riktigt jävla hemskt.