mot Göteborg och Bokmässan!
Allt är nedpackat och nu är vi äntligen redo! Göteborg, bokmässan, älskade författare, mängder av böcker, svett, kärlek, drinkar, dans, park och fantastiska middagar - här kommer jag!
Allt är nedpackat och nu är vi äntligen redo! Göteborg, bokmässan, älskade författare, mängder av böcker, svett, kärlek, drinkar, dans, park och fantastiska middagar - här kommer jag!
OM VÅR GEMENSAMMA VÄN
Det har visat sig vara en betydligt svårare uppgift, rent emotionellt, att skriva ett avskedsbrev till vår gemensamma vän än vad jag först hade trott. Jag har säkerligen börjat om från början över hundra gånger redan – utan att överdriva – till följd av att jag känner väldigt många och därtill även väldigt olika känslor samtidigt som de står i motsättning till varandra. Jag känner exempelvis både bedrövelse och befrielse på en och samma gång såväl som allt däremellan samtidigt som jag känner både vanmakt och självförakt såväl som allt däremellan på samma sätt. Det känns jättekonstigt rent ut sagt. Det känns… för mycket samtidigt helt enkelt.
Jag vet vare sig hur jag ska inleda meddelandet, hur jag ska lägga fram alltsammans som jag vill ha sagt eller ens med vilken ton som jag ska skriva det med, men jag vet däremot att jag BEHÖVER få det sagt och att HON faktiskt kommer UPPSKATTA det.
Jag ber henne därför än en gång att verkligen läsa mitt meddelande och att inte radera det omedelbart när hon får det även om hon hatar mig. Jag hoppas dock att hon har samlat sina känslor någorlunda sedan den 15 augusti då hon bestämde sig för att abrupt avsluta vår utdragna konflikt genom att helt enkelt ”ta bort” mig. Jag vill bara ta farväl av henne och tala om för henne hur jag känner för henne samt hur jag kommer minnas henne. Hon har trots allt förändrat mitt liv och förmått mig att tro på mig själv. Hon betyder obeskrivligt mycket för mig och för mitt nuvarande såväl som framtida liv och det vill jag att hon ska veta om.
Hennes namn är inskrivet i mitt hjärta och jag saknar henne verkligen. Jag hoppas att hon själv läser det här och att hon tar åt sig av det som jag skriver – jag menar vartenda ord.
OM DIG OCH MIG, CAROLINA (i huvudsak)
Jag ber dig återigen vänligt att svara mig, Carolina. Du kan väl åtminstone bekräfta att du läser det som jag skriver även om du struntar i mina uppmaningar i övrigt? Jag är verkligen ledsen därför att det blev fel emellan dig och mig redan från början och jag ber dig än en gång om förlåtelse.
När jag tog kontakt med dig och du svarade mig, kände jag mig hoppfull. Jag visste nämligen att vår gemensamma vän skulle förlåta mig om du bara hade tillåtit mig få min mening sagd och därefter fört en dialog emellan mig och henne. Mitt enda fel gentemot henne var trots allt att vilja för mycket, vilket kvävde henne. Det enda som krävdes för att vi skulle försonas var följaktligen att vi talade ut med varandra om alltsammans och att jag gav henne det andrum som hon behövde. Det var det enda som behövdes och det visste jag. Jag har minsann aldrig hotat henne då det är ett missförstånd, som jag har försökt reda ut, och jag har minsann aldrig trakasserat henne då det är en meningsskiljaktighet, som jag beklagar och försöker reda ut likväl. Mitt samvete är rent i det avseendet!
Mitt största fel var snarare gentemot mig själv. Jag gav trots allt mitt hjärta till en människa som inte hanterade det varsamt utan hade sönder det och sårade mina känslor – djupt!
Dock blev det inte alls som jag hade tänkt det. Du vände dig istället emot mig och förvägrade mig att få min mening sagd. Det gjorde mig ledsen såväl som arg då jag kände mig väldigt orättvist behandlad samtidigt som jag blev rädd att jag skulle förlora min vän trots allt. När jag sedan uppmärksammade att du anklagade mig för sådant som jag inte hade gjort mig skyldig till – närmare bestämt hot – härigenom din blogg försökte jag försvara mig, men du nonchalerade mig alltjämt samtidigt som jag ådrog mig era vänners hat likväl.
Med tiden uppdagades sedan din fars sjukdom för mig och jag kände mig väldigt skamsen som hade dömt dig väldigt hårt för hur du dömde mig. Jag fick en helt annan förståelse för dig och jag lider sannerligen med dig. Jag har själv mist närstående på grund av cancer för bara ett år sedan. Det är givetvis inte detsamma att mista en farfar som att mista en far, men jag LIDER VERKLIGEN med dig och jag tänker på dig såväl som dina närmsta.
Jag önskar att du och jag kunde ”sluta fred” med varandra och inleda en dialog, med vilket jag menar att vi talar ut med varandra om det som har utvecklats till en konflikt emellan dig och mig, Carolina. Det känns så onödigt att vi bråkar på grund av att jag och vår gemensamma vän är ovänner på grund av missförstånd och motsägelser.
Jag vill bara tala ut och be dig om förlåtelse. Svara mig något, är du snäll!