stunder då jag inte gillar män,
Överlag tycker jag att män är helt okej, och med män så menar jag dom personer som jag tar för givet kallar sig för män och som inte riktigt kan se utanför det där med kön. Jag väljer alltså att på förhand köna.
- och om vi bortser från samhället vi lever i, genus, patriarkat och allt det där överjävliga och tittar på dom där som vi har i vår närhet, kanske på ica och som kallas medmänniskor - det är på den nivån det kan skära sig.
- Män som öppet kissar på gatan. Visst, jag kan förstå att det är jobbigt att vara kissnödig. Men mitt på gatan? Hundar har bättre hyfs! Gå två steg extra och ställ dig iaf i en buske?
- "Öhh, tjejen! Ska du ha något att dricka eller?!" - skulle det där på något sätt vara charmigt? Eller går den meningen verkligen hem hos människor?
- Män som tycker det är okej att ge sig på ett redigt försök att penetrera mig genom min kjol på ett packat dansgolv. Jag vet inte hur ni andra raggar, men jag föredrar att ha tittat någon i ögonen, möjligtvis utbytt namn, kanske delat en cigg eller skrikit till samma låt innan detta sker.
Eller som igår på tuben på väg hem, jag och Elsa hamnar bredvid två män och mitt under vår diskussion tar den ena mannen upp EN KAMERA OCH BÖRJAR FILMA MIG?! När jag påpekar att detta inte är okej får jag som svar att "det gör inget, det är till en musikvideo"! Som att jag bryr mig? Sen satt dom hela vägen in till slussen och försökte prata, lägga sig i vår diskussion, framställa sig själva som framgångsrika och intelligenta? Att vi gång på gång påpekade att dom inte skulle prata med oss, lägga sig i, hade låg intelligens eller rent allmänt var as - det gick liksom inte fram.
Inte för att detta händer mig ofta, men en sådan situation visar i ett nötskal det jag hatar med den manliga normen.