tjugoåttonde september.
En av de fina sköterskorna hittar dun på golvet och säger att det sägs att när en hittar sånt inomhus så är det änglar som varit förbi och släppt lite av sina vingar. Och att det är något fint. Jag tittar på honom där han ligger i sängen och säger att det snarare är hans duntofflor som börjat spricka, och vi fnissar i samförstånd.
- det var för två veckor sen.
Vad som är kvar nu vet jag inte. Det spelar ingen roll hur mycket jag är vaken och sitter bredvid hans säng och försöker ta in det som sker framför mina ögon. Jag blir som blind, stum och iskall. Det både spränger av sorg och smärta, samtidigt som jag varken kan eller vill ta in det som sker.
Och vi äter blåbärsglass med cheesecakesmak, och jag tänker att detta är en av de saker som jag antingen kommer hata resten av mitt liv, eller som jag kommer föräta mig på mellan sorgens attacker. Han försvinner med blicken och jag vet inte om jag ska fortsätta meningen jag påbörjat så många gånger tidigare. Men han reagerar när jag nämner Ulf Elving och ett litet leende kommer fram. Att Ulf Elving kan vara så mycket mer intressant än vad jag gjort den senaste veckan är för mig en gåta. Men de kommer små stunder, som varar för några sekunder åt gången när jag kan se in i hans ögon, och verkligen möta den jag känt hela mitt liv. När han känner igen mig och vi hamnar i samma värld innan han försvinner bort till en av sina många som skapats den senaste tiden.