sexualupplysare och bokälskare

2:1 - mina tankar om bisexualitet,

Publicerad 2012-04-09 12:23:31 i

När jag var liten trodde jag att alla föddes som bisexuella, att en föddes med viljan och en önskan om att kunna bli kär i alla och att sen senare någon gång när en blev vuxen kanske valde att enbart bli kär i samma kön som en själv hade, eller kanske det motsatta, eller kanske växlade lite efter humör.
- för mig var det självklart att en skulle få bli kär i vem en själv ville. Jonas Gardell och Mark Levengood var stora favoriter hos min familj, jag visste att Eva och Efva var ett kärlekspar och jag visste att Rikard Wolff var bög. (att mina päron var så fantastiska gällande detta är jag både tacksam och stolt över i efterskott<3)


För mig har det aldrig varit något konstigt eller ovanligt eller främmande att jag själv skulle kunna ha förmågan att bli kär, bli kåt på eller vilja hångla med alla kön. Det har inte funnits i min världsbild att det skulle vara något fel på mig. Jag har på grund av olika anledningar talat med flera terapeuter under mitt liv och alla har ifrågasatt min avslappnade inställning till min sexualitet. Men om det inte för mig är något konstigt - så varför i helvete skulle någon annan människa få tyckat att det är konstigt?

Jag dejtade några pojkar under gymnasiet, och under ett sommarlov mellan ettan och tvåan pratade jag och min bästis om att vi båda gillade tjejer också. Under en svettig promenad i Spanien kom vi ut för varandra, och en månad senare hade jag flickvän. Hur jag kom ut för mina föräldrar, syskon och vänner är alla fantastiska historier. Dom kan vi ta senare.


Men ett tag blev detta med min sexualitet jobbigt. Jag orkade inte tjafsa som att jag har rätten att ligga med den jag vill, jag orkade inte kämpa för att jag kan bli kär i både snubbar och brudar, jag orkade inte komma ut så fort jag nämnde att jag dejtat tjejer, jag hatade alla som reagerade med frågor, rynkade pannor och utrop som "Vaa!! Är du flata?!" Och jag hatade känslan av att inte passa in. Var jag med några vänner så var jag för "flatig" och var jag på gayklubb så var jag för "hetero" för att höra hemma där. Känslan av att vara en guppi bland aborrarna var en vanlig känsla.
- och jag blev arg så fort någon ville ifrågasätta min sexuella läggning. "Det är väl min ensak?" - tänkte jag argt och slutade till sist att kalla mig bi. Jag var icke-hetero.

Tills för kanske en vecka sen? Det var under en fika med fantastiska Anna som jag fick den där känslan av att jag minsann har väl all jävla rätt i världen att kalla mig bi? Och vill folk ifrågasätta eller har frågor - bring it! Ingen kommer någonsin igen få käfta med mig om att jag vill ligga med den jag vill, oavsett kön.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Caro Wikbro Carlén

jag arbetar som sexualupplysare och har huvudfokus hivprevention och säkrare sex. förutom det gillar jag att läsa, feminism, hångla med min donna, mina queens, New York, att äta, vettiga serier, genus, att resa och att diskutera. och det är ungefär det jag bloggar om.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela