sexualupplysare och bokälskare

Och som fortsättning på förra inlägget - hur många är det som inte orkar käfta? Som tror att det är fel på dom för att dom inte har en partner? Eller för att de enligt familjen/samhället/bibeln/världen blir kär i "fel" kön? Eller som inte blir accepterad i familjen för att de inte hittat sin livspartner innan de fyllt femton? Eller känner sig som en ensam pingvin på Noaks Ark så fort det vankas släktmiddag (typ jag som tonåring...)? Eller som känner sig helt upphuckade för att de inte känner kärlekskänslor eller kåthetskänslor? Eller som känner sig utanför världen och sociala livet för att de inte hittar någon att bli kär i? Eller som blir utstött för att de inte vill vara med någon just nu?



Ni som känner så eller kanske något liknande, er vill jag bara krama om, säga att era dumma släktingar har fel, familjen är dumma i huvudet och att samhället bara är ett hopkok av sociala konstruktioner och koder. Om, vem, hur du vill ha en partner eller inte - det är något som bara du kan bestämma över. Du har all rätt i världen att avgöra vem/vilka du vill bli kär i, ligga med, tända på, flörta med, eller om du inte vill göra något alls. Det är din kropp, ditt hjärta, din sexualitet och din känsla och vilja som räknas.


Och jag vet att det är en klyscha, men det blir bättre. Jag har varit där, hatat högtider, ångesten över att jag inte hittat min prins på vit häst vid fjorton års ålder och ägnat löjligt många nätter åt att vara vaken och hata att jag inte har någon att bli kär i eller som blir kär i mig tillbaka. Idag är jag som ni förstår lite mer avslappnad till detta... Jag vet mitt värde och jag vet att det är jag som bestämmer över hur jag vill leva mitt liv.



ps. Finns det någon form av alternativ till att inte fira med familjen? Det är i detta ögonblick som jag hatar att fritidsgårdar läggs ner på grund av "besparningar", ungdomar behöver ställen att hänga på när familjen är bäng. Ska kolla om RFSL Ungdom eller RFSU kan ha något, återkommer.