sexualupplysare och bokälskare

mitt hjärtas hemlighet,

Publicerad 2012-08-26 19:38:46 i min vardag,

Ni vet den där känslan av att det är något som brister, som att det bokstavligen något i ens kropp som går sönder. Krackelerar och faller i bitar. Hur en kan gå från att ha en fantastisk dag, skrattat åt gamla minnen, träffat fina vänner, pratat om bra saker och framtiden. Från att hjärtat varit lätt att bära - till att känna hur det blir tungt och luften går ur en. 
 
Kom hem, rotade fram det gamla paktetet jag hittade på en parkering i dalarna under peace and love och kände sorgen komma över mig. Och den där viljan att kunna gråta, öppna ventilen och bara släppa på känslorna. Att kunna våga sörja. 
 
Det finns dagar jag inte ens förstår att han är död. Om lite mer än en månad har det gått ett år, och det finns dagar jag vaknar och inte förstår. Lunchraster jag automatiskt slår hans nummer. Kvällar jag har en stund över och vill träffa honom. När saker sker som jag vet att han skulle skratta åt. - de där stunderna som jag vill dela, som jag vill berätta om och känslan när jag inser att det inte längre går. Hur går jag livet utan han vid min sida? När jag ibland inte ens förstår att han är död? 
 
 
Och jag gråter för att jag är rädd. Rädd för att råka glömma bort saker. Hur han doftade. Hur han skrattade. Hur han log när jag berättade något jag blivit arg över. Hur han var så punktlig med frukost på firman, lunchen klockan elva och kaffet klockan 14.00 - men utan problem kunde glömma bort min födelsdag eller skolavslutning. Och hur han alltid kom ihåg Ernst namnsdag. Eller hur vi skulle göra upp ett schema för hösten - och att han hade ringat in katten Lukas namnsdag, men inte några av sina barns namn i kalendern. Eller hans rynka mellan ögonbrynen när jag kallade katterna för kattjäklar för att de fick mer uppmärksamhet än vad jag fick. Eller hans uppgivenhet över att inte förstå sin egen mobil, som han förklarade var en liten datormaskin och inte någon telefon. Jag är så rädd för att glömma detaljer, minnen och datum som rör honom. 
- och jag gråter för att jag inte vågar besöka kyrkogården för att jag är rädd över hur min reaktion skulle vara när jag får se hans namn inpräntat i stenen. Hur överlever ett barn något liknande? Hur kommer jag klara det? 
 
Och det finns så mycket annat jag gråter över i kväll. Jag tänder ett halvt dussin ljus och inser att sorgen alltid kommer vara en del av mig. Och jag tänker att i kväll får tatueringen stå för sorg och tårar. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Caro Wikbro Carlén

jag arbetar som sexualupplysare och har huvudfokus hivprevention och säkrare sex. förutom det gillar jag att läsa, feminism, hångla med min donna, mina queens, New York, att äta, vettiga serier, genus, att resa och att diskutera. och det är ungefär det jag bloggar om.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela