4 veckor eller fyra år

Ibland känns det som att tiden aldrig går framåt, det står still och en kommer ingen vart. Just nu känns det som att jag gjorde det där jävla provet för månader sen, och tiden går inte framåt. Det känns så orimligt att det ska ta fyra veckor att få svar. Och jag borde vara luttrad, jag har tagit så många prover i mina dagar, och väntat på brev, väntat på provsvar och ett tillfälle gick det så pass långt att jag satt i hallen precis nedanför brevinkastet för att få tag i brevet exakt den sekunden som det trillade ner. Så gör jag inte idag. Men detta har fastnat på repeat någonstans i bakhuvudet och det är ständigt med. Fan vad det är svårt att tänka på något annat, eller plugga i den takt jag vill, eller slappna av när en lägger huvudet på kudden om nätterna. En del av mig älskar det faktum att alla med fitta och livmoder har rätt till att göra denna cellprovsundersökning gratis (förutom Gotland där det kostar 120kr per besök) att en blir kallad med jämna mellanrum från 23 års ålder och fram till 60 år. Samtidigt som jag inte vet hur jag skulle tackla ett dåligt prov. Hur gör en det? Jag har redan gjort testet en gång för många år sen när gynekologen misstänkte det, och jag trodde att mitt liv var över. Och en liten del av mig bara längtar till den dagen då det blir öppet för alla att göra cellprovtagningar. Fast just nu längtar jag bara efter det där brevet som beskriver mig som frisk. 
0 kommentarer