backlash i sorgen

Och det är mitt i alla glädje som det hugger till någonstans i magen och den där äckliga, kalla och klibbiga känslan klamrar sig fast i andetagen. Hur kan jag vara lycklig? Hur kan jag skratta? Hur kan jag vara glad? Hur kan jag känna en varm känsla i kroppen - när jag vet att han är död. 
 
Och det löfte jag så många gånger upprepat för mig själv, det där om att jag absolut inte får hata min egen glädje eller förmåga att kunna le, lägger sig på repeat. Men det klingar falskt någonstans i bakhuvudet. 
 
- "jag orkar inte vara med om någon jäkla backlash, jag vill klara av steg för steg och sen gå vidare." viskar jag fram och möter min terapeuts varma blick. Hen ler och säger att det inte finns någon backlash när det kommer till sorg, utan att den hela tiden kommer gå upp och ner, fram och tillbaka, och att jag absolut inte får se en stund av "tung" sorg som ett nederlag. 
 
Mitt i ruset av lycka över att jag kommit in på en utbildning jag längtat efter, och över att RFSU ringt till mig av alla hundra som sökte in och att dom ville ha in just mig i sitt team - så hugger saknaden tag i mig. För han är inte vid liv, han är död och jag vet inte vart han är. Och kanske allra mest gör det ont när jag tänker på att jag knappt vet eller kan i min fantasi hitta på hur han skulle reagera. Visste han ens vad kriminologi är? Hade vi ätit en lunch prick klockan elva eller en fika prick klockan två? Hade han blivit glad över att jag äntligen kommit in på utbildningen för RFSU som han från början föreslog för mig. 
 
Jag vet inte. Jag vet bara att just nu är så otroligt förbannat jävla saknad. Jag har skrikit gång på gång att denna dag har varit en av de bästa i mitt liv, för jag har kommit långt i mina utbildningsmål - och vetskapen om att han inte är med och delar detta med mig dödar all glädje.
 

Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag tänkt plocka upp telefonen idag och tänkt slå hans nummer för att berätta om allt roligt som hänt mig, och idag har det inte känts bra, fint, kärleksfullt eller mysigt - utan enbart som ett hån och som kasta något tungt ned i en tunnel. Redan innan en kastat vet en att det kommer vara tomt och eka. Fina pappa, ikväll är saknaden stor 
0 kommentarer