visst känns det fint att vara vid liv en dag till,
Jag har nött Håkans skiva sedan åtta och tänker på hur många veckor sen det var jag rörde mitt ångestpaket. Det ligger där redo på fönsterbrädan med en liten tändsticksask redo, om jag skulle få viljan. Men den infinner sig allt mer sällan. Nästan aldrig för att vara helt ärlig och den känslan lugnar mig. Samtidigt som den får mig att tänka på hur lätt det där är - att vi låter andra människor skapa ångest och obehagskänslor, men ändå låter dessa personer stanna kvar i ens liv och i vardagen. Varför är det så?
- jag umgås bara med människor som får mig att må bra, som får mig att skratta och som inte har med sig en enda gnutta negativ energi, sånt klarar jag inte av längre. Dom har jag klippt banden med, totalt.
Solen skiner och jag längtar till sommaren och tills sommarlovet kickar igång. Jag saknar Ellen i norr så att det gör ont. Och Anna. Och Isabella. Och Madde. Och Ernst. Och Robin i öst eller om det är väst?
Egentligen har jag två böcker att läsa ut till i morgon, men jag tänkte istället ägna dagen åt en lång lunch med några finingar och fortsätta fantisera om sommaren.
